Ett litet inlägg

med bilder och text tänkte jag bjuda på .

Häromdagen var det två år sen jag fick plus på stickan med Erik och världen vändes upp och ner.
Det känns som om jag har levt tre livstider sen dess. Jag har gått igenom och kommit underfund med så sjukt mkt saker under den här tiden. Insett vilka som faktiskt inte alls var mina vänner, vem jag faktiskt är som person, vad av mig själv jag har förlorat och vad jag vill hitta tillbaks till och bli igen.
Jag vet vad för slags person jag vill att min son ska bli, hur jag ska vara för att hjälpa honom att hitta rätt och jag har insett att för honom kan jag gå genom eld om det ska behövas.

Ibland önskar jag att jag kunde dela mig i massa bitar och göra massa saker samtidigt. Jag skulle vilja leva uppe i norrland med Emma, bjärvarna, norrskenet och allt det där exotiska . Jag vill bo nere i älskade skåneland och kunna träffa Flo, affarna, pissarna, Fingols uppfödare Mia som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat, Malin, Malte och pissarna osv ofta och jag hade gärna bott i varberg så jag hade kunnat träffa min må-bra-person Ramona mkt oftare än några gånger om året <3.
Samtidigt vill jag och måste jag ju vara här där Erik har sin mormor, morfar och pappa. Tur att livet är långt och inget behöver vara för alltid.
Jag har förälskat mig i en låt. Jag gör ju sånt hela tiden. Hittar en text som passar mitt liv just då och så spelar jag sönder den. Något år senare kan jag inte begripa vad som var så speciellt med den .

Videon gör den bara om möjligt ännu mer fantastisk

Nu blir det bilder. Sen ska jag städa. Och det har jag sagt länge nu, men jag ska faktiskt städa idag. Tror jag…

”En cykel på köpet yooo”

Erik gick till sin mormor från stolen <3

Tibet’s Pride Stuck On You. ”Frasse”
20:30
20:31
20:32

Jag och Krille pratade länge igår. Det var ett givande samtal där vi båda fick fram mycket av vad vi tänkt och känt under de här femton månaderna. Han anser att han lägger all den tid han bara kan på Erik och det tycker ju inte jag. JAg tycker ju tex att tvätt, fester, bakfyllor osv borde ligga efter Erik och inte väljas före. Att man _kan_ komma innan jobbet om man börjar elva, komma efter jobbet om man slutar fem om man VILL. Och att om man inte vill det, ja då ska man säga det istället för att säga att man minsann gör allt i sin makt.
Och eftersom Kristofer inte ville sova här eller vara här ens när vi var ihop i somras eftesom han inte ville bli väckt på nätterna av sin son, tja, då får man även räkna med att jag blir lite bitter och kanske antar saker.
Nu har vi som sagt ännu en gång fått ur oss massa saker, jag hade en del exempel på andra föräldrar och barn och vi förklarade saker för varann. Nu får vi se om vi kan slippa missförstånd lite enklare och förhoppningsvis kan jag få en chans att återgå till den där glada flamsiga Camilla jag saknar. Det är mest Erik som känner henne nurförtiden.
Det ska bli skönt å flytta ut till sotenäs och börja om!!!

Mycket att

tänka på nuförtiden. Tänkte försöka få ur mig lite här idag eftersom jag faktiskt inte har någon anledning alls att hymla med det…

Men först å främst. Påsken har kommit o gått. Jag var ledsen på själva påskafton och kände mig av olika anledningar otroligt ensam och i min sorgsenhet hann jag tänka över ett och annat i mitt liv. Vet mer än någonsin att vi VILL ut till sotenäs. Vi VILL hitta ett hus att hyra på landet där någonstans och vi VILL ha jobb och förskola. Eller nä, vi SKA .
Vi är trötta på att bo här nu. Vi har ingenting här i princip. Erik har sin pappa men Krille har körkort så han kan komma till oss ändå och han håller med mig om att jag o Erik (o djuren) hör hemma på landet .

Mamma kom o hämtade oss på söndagen och då träffade vi mina två styvbröder, deras tjejer och tom o Lisas son Oskar. Det var längesen nu så var kul! Oskar har blivit så stor och hans ögon kan man drunkna i <3.

Dagen därpå åkte vi äntligen hem till Åsa och Niklas. Jag har känt Åsa sen hon var ca tio år gammal men aldrig varit hemma hos henne. Rätt dåligt eller hur! Så jag har vart så jäkla nyfiken på hur hon inreder osv. Jättefint förstås <3.
Min gamla (med risk för att låta som en gammal tant) ungdomskompis Ronny kom dit också med sin fru och deras två barn. Jag vet inte senast jag umgicks med honom så det var kul, spännande o nervöst först haha. Jag är ju en riktig blyger och har aldrig träffat hans fru förut. Men hon var såklart trevlig och inte minsta farlig . Barna var söta som socker och Erik och Axel är nästan lika gamla så de kan nog bli goda vänner . Men Erik var trött o ledsen den dagen så han var inte alls sugen på att bli kompis med någon utan somnade gott i Tant Åsas famn ist.

Nu är vi hemma igen. Känns inte alls bra. Vill verkligen inte vara här längre. Känns som om jag är klar med uddevalla.

Fick mkt att tänka på idag också pga Eriks farmor.
När Erik föddes började jag försöka få dem att träffas. Jag bestämde genom Kristofer att jag o Erik skulle gå dit så jag tog med Erik o Barras o var där tre, fyra gånger under första året. Själv hörde hon aldrig av sig trots att jag sa att hon givetvis fick.
Sen en dag när jag o krille rastade unge o hund sprang vi på henne ute på gatan.
Då sa hon skit-tyket till mig ”Vill inte du att jag ska träffa Erik alls eller?!”
Det rann över för mig. Jag blev ruskigt sårad och arg och på kvällen skrev jag ett långt mail till henne om hur läget är här hemma med Erik, hans pappa och vad jag tycker och tänker om saker och ting. Förklarade då också att jag har gjort bra mkt mer än vad som kan ”förväntas” av någon som inte är tillsammans med hennes barnbarns pappa. Utan jag hade vänt ut o in på mig och gjort så gott jag kunnat för att Erik skulle få en bra relation med sin farmor för ERIKS skull och så fick jag bara skit tillbaks.
Jag tyckte vi löste det ganska bra. Vi träffades en dag på gatan och pratade länge. Jag trodde vi förstod varandra.
SÅ sa jag till henne att hon skulle höra av sig någon dag så att vi kunde träffas och låta henne bonda med Erik.
Hon svarade : ”Nej det ska du inte behöva göra, jag gjorde inte så med Krilles farmor när jag o hans pappa gjorde slut”.
Jag blev helt paff, varför hade hon då tykat sig från första början?! Men jag nickade väl och gick hem alldeles förbryllad, arg o återigen ledsen.

Och från den stunden gav jag upp. Jag bestämde mig för att jag fan hade tillräckligt på mitt fat för att dessutom behöva gå å bekymra mig och sörja över saker jag definitivt inte kunde göra något åt.
Hon kom på Eriks 1årskalas. Verkade inte känna igen honom, hälsade på alla utom honom o satte sig i soffan.

När hon gick sa hon att hon hoppades att de skulle ses mer i år och jag sa ”visst, bara o höra av dig”.
Nu har det gått fyra månader och jag har inte hört ett ljud.
Så kommenterade jag hennes facebookstatus idag eftersom den eventuellt handlade om mig, Erik o kristofer.
Hon säger då att hon vill komma förbi med ett påskägg. Å jag skrev att jag aldrig har förbjudit henne från att komma o hälsa på oss och att Krille o jag inte har någon konflikt om hon nu syftade på oss .
Då skrev hon Herre Gud, jag ville bara ge honom ett påskägg.
Och sen verkade hon bli sur när jag tyckte att hon skulle komma en ledig dag så hon får träffa honom vaken istället för att komma efter jobbet när han ska äta o sova. Påpekade att jag tydligen samarbetar dåligt…

Till saken då: Jag fattar ju att jag har tänkt helt galet. Jag trodde verkligen att man som farmor vill ha kontakt med sitt enda barnbarn. Att man vill känna detta lilla underverk, vara en del av hans liv.
Jag har uppenbarligen dragit alla över en kant och misstagit mig i min ilska. Men kunde hon inte sagt det då?
”Jag vill bara ha en relation där jag ger påskägg, julklapp o present”. Hade inte det vart så himla mkt enklare än att behandla mig orättvist och ”Herre Guda sig” över mig?!

Hur ska jag veta liksom. Jag avgudar mina brorsdöttrar, tyvärr träffar jag dem inte så ofta för tillfället, bla för att jag inte har råd att ta mig till munkedal. Men Selma känner mig, jag bondade med henne som liten, träffade henne ofta. Har bytt blöjor, passat, tröstat och busat- massor. I min värld finns liksom inte något annat. Därför det gjorde så jäkla ont när de flyttade ifrån stan och jag insåg att jag inte kommer ha samma chans med Alva.
Det är liksom inte så lätt för mig att förstå att deras släkt inte är likadana om de inte säger något utan bara verkar vilja skuldbelägga mig.

Erik är femton månader. De personer han vet vem det är om man frågar honom är:
Mamma, Mormor, Åsa, Barras o Frodo… Sen känner han till lampan, byggarbetarna, vovven, pissen, skylten osv.

Jag är skakig och matt. Känner mig värdelös och ledsen.
Det är frustrerande att folk verkar anse att jag ska slåss i deras strider. Och sen när jag inte orkar mer då är det jag som får skäll. Jag gör faktiskt så gott jag bara kan här!!!!
Jag försöker allt jag kan för att vara den bästa föräldern/föräldrarna som Erik kan ha, jag försöker täcka upp för alla som saknas i hans liv och gör allt jag kan för att inget ska fattas honom. Kan inte folk förstå det utan att jag ska behöva säga det? Måste man vara en gnällspik på facebook för att man ska göra något i det här landet?
Jag hatar att gnälla,  verkligen. Men ibland verkar det som om man måste det för att folk ska fatta.

Är det bara jag som tänker framåt?
Vad händer den dagen Erik väl ska börja vara hos sin pappa själv. Det kommer vara nytt och ovant i början. Ska då det dyka upp en massa främlingar hemma hos hans pappa och börja ställa in sig?
Erik har aldrig träffat Krilles kompisar och känner som sagt inte sin farmor eller hennes syskon eller mamma. Ska de springa ner Krilles dörr då, om några år? Är det bara jag som tänker på ERIK, vad som är bäst och enklast för honom.
Tänkt vad tryggt det hade vart om han redan kände sin farmor, Krilles kompisar osv. Då hade det inte alls blivit stort att börja övernatta hos pappa ibland.
Men vem bryr sig om oss.

Det tråkiga är att jag ju tycker om dem. Eriks farmor är en bra kvinna!!!! och jag kan inte tänka mig att det är några fel på Krilles vänner heller, dem känner jag inte. Jag förstår bara inte varför ingen grep i de tusen halmstrån jag har slängt ut de senste femton månaderna. De är slut nu som sagt.

Barras o Frodo har haft utställningsdebut!

Känner hur jag är i behov av en tredje blogg, utöver den här och min lite mer privata som bara har fem läsare för sånt som inte platsar varken här eller där hehe. I-landsbekymmer .

Så tar väl sånt som passar in här då . Jag o Erik har vart i badhuset igen, lika mysigt som alltid. Vi fick en liten varning av en i personalen att det skulle komma 60 skolelever och jag ville varken bli omkullsprungen av dem eller slåss med dem i omklädningsrummet så vi smet innan de hann komma . Erik klarar sig fint på en timma i bahuset, sen blir han för trött och det vill jag ju inte .

Han har börjat gå lite också . Jag lurade honom för några veckor sen och släppte taget om honom när vi gick, då tog han två egna steg innan han satte sig ner. Men jag kände ju att han inte var mentalt redo själv då.
Men nu så . Han släpper taget om möblerna och går till nästa punkt. Har även släppt taget om mig o gått till mamma osv. Men helst vill inte gå till någon utan går hellre bort från oss istället. Typiskt självständiga Erik <3. Han har nog tagit tre- fyra steg som max tror jag. Men det ser stadigt o fint ut och han kan förmodligen gå många fler bara det att han inte ser anledningen ännu. Sån har han varit hela tiden när han har upptäckt en ny förmåga .
Se bara på krypet, han lärde sig krypa först, men trivdes inte med det. Han gallskrek samtidigt, dagen därpå insåg han att det gick att dra sig fram på röven och så gör han ännu och kryper fortfarande bara om han måste, typ på gräsmattor, under bord och över trösklar .
Det är en fantastisk känsla iaf. Att se honom släppa taget och gå. Tårarna rinner emellanåt, jag är ju ”lite” känslig . Det är så stort det här! Jag får vara med när han lär sig att gå, wow liksom! Duktiga älskling!
Bäst att jag börjar konditionsträna för snart går det ännu fortare när han rymmer .

Det ska bli så jävla roligt! Att kunna lägga bort vagnen, att kunna ta promenader i skogen osv. Upptäcka världen med honom . Förstår ju att det dröjer länge tills vi är där. Men vi är närmare nu än förut . Å vad jag har längtat <3.

Igår var det dags för hundutställning i Dingle. Jag hade anmält båda hundarna och mamma hade anmält båda sina Shih Tzus. Det var Barras, Frodos och Zappas debuter . Kuligt!
(Barras har ställts en gång på en inoffare med 24 hundar anmälda när han var runt året, men jag räknar inte det)

Erik håller på o bli sjuk så han var väldigt ledsen på förmiddagen. Jag ställde mig in på att strunta i att ställa hundarna och vara med min fina unge istället . Men efter att han hade somnat o fått sova en stund blev han på bättre humör och var strålande duktig hela dagen. Vi var ute på utställningsplatsen i ca åtta timmar! Jag blir så stolt o glad när folk berömmer honom o säger att jag har en härlig unge. Det har jag verkligen . Det märks att han är van vid att hänga med på allt möjligt och inte det minsta blyg är han heller .

Det var massa härligt folk på plats, jätteroligt! Frodos ägare Meta och hennes ”gubbe” kom för lilla Lovis debut, Reeba var också med som stöd och sällskap . Frodo blev jätteglad över att träffa gamla familjen men (nu blir jag tårögd igen) visade tydligt att han hör hemma med oss nu och hade stenkoll på var jag befann mig <3. Och så var det väl äntligen bestämt nu då;). Jag har inte kunnat bestämma mig, av tusen orsaker. Men igår kändes det till hundra rätt. Prövotiden är förlängd till juni pga min osäkerhet som Meta så snällt har förstått o låtit mig ha men nu känns det som om allt börjar klicka.

Jag tar lång tid på mig att falla för någon, har svårt att tycka om och fästa mig vid både personer o djur och är väldigt kritisk just för att jag inte vill hamna i situationer jag inte vill vara i (smart va ). Och efter allt som privat hände efter Fingol hade somnat in har jag blivit ännu mer vaksam och livrädd. Delvis vill jag egentligen aldrig mer älska någon så djupt som jag älskar Fingol och Barras- och Erik givetvis. För det gör så jävla ont och är så oerhört plågsamt att vara ensam sen. Jag har djupa sår efter Fingol som kanske aldrig läker, känner mig aldrig hel eller lycklig längre. När det dessutom spreds illasinnade rykten, rena lögner, om mitt ägandeskap kring Fingol av personer jag tyckte mycket om till personer jag tycker mycket om, ja då rasade det ännu mer. Jag litar verkligen inte på människor. Är livrädd för att bli sårad eller ledsen igen. Trivs bäst i min bubbla med Erik o djuren och har vart extremt kritisk mot Frodo av dessa orsaker. För att det skulle bli rätt. Och ja, Meta hade rätt hela tiden . Frodo passar in här. Frodo LåtsasAfghanen Ralbring <3.

Hur gick det på utställningen då undrar ni?
Jo det ska jag gladeligen tala om .

Barras tyckte efter alla sina veterinärbesök att det var lite otrevligt att vara uppställd på bordet, men han skötte sig såklart strålande och några hanteringsproblem (hahaha) kan man väl inte säga att han har . Världens mest sociala kille. Domaren frågade om det var han som saknade kasteringsintyg och jag förklarade att veterinkliniken trots att jag har legat på tusen gånger ”glömmer” att skicka ett. Hon sa att jag har en jättefin veteran men hon endast kan ge honom en kritik just pga avsakanden av intyget. Så hon bad oss gå fram o tillbaks o sen komma upp på bordet igen .
Sen gick hon in till ringsekreteraren som var en av dem som höll i utställningen och frågade henne vad hon skulle göra då Barras är fin . De kom överens om att han förtjänar en rosett och blev ”Bästa Veteran” men pga av att han sknar intyg fick han inte vara med i finalen, shit happens. Jag tycker att man borde kunna strunta i sånna regler på en inoff utställning, men men, jag får ju tycka vad jag vill . Är jätteglad över att få höra att min gamling är i bra kondition, det är precis vad jag vill att han ska vara.

Kritiken blev:
”hane tio år, bra typ och storlek i god kondition. Mkt bra huvud och öron, korrekt bett. Bra hals. Bra rygg och svans. Bra vinklar. Fina ben och tassar. Bra päls.”

Bilder av Meta Ednell:

Så var det Frodos tur .
Han var superduktig! Skötte sig strålande på bordet och gick med jättebra i ringen . I Konkurransen kände jag dock att han tyckte att det var lite konstigt att ha någon som sprang bakom oss, så det måste vi träna lite på. Jag gick ju med Frodo så kändes lite som om man hade någon som sprang oss upp i röven, så jag förstår att han tyckte det var udda . Men alla får ju visa hunden på det viset som passar hunden bäst och i Frodos fall visas han i dagsformen snyggast om jag går . Han blev Bh2a. Något jag sa till mamma redan när den hanen som tog hem det var i ringen så blev inte överraskad. En väldigt fin kille var det . Han slutade som BIR o sen BIG2a tror jag om jag inte minns fel.

Frodos kritik: ”hane 1år rastypisk, mycket bra huvud och öron. Bra nos, bra rygg, bra svans. Välvinklad. Mycket bra päls och könsprägel. Bra ben och tassar. Bett okej. Mycket väl visad och trevlig! Rör sig mycket bra”

Just ”mycket väl visad” värmde gott för egen del kan jag säga . Är jättenöjd med Frodos kritik!!! Vi kommer ha kul vi två i ringarna .

Foto taget av Anneli Johansson

Foton tagna av Meta Ednell o Krister R:

Zappas kullbror Adam blev Bir av de två och slutade som Bis3a valp, himla kul !
Frasse var ensam Shih Tzu bland de vuxna, fick fin kritik och blev BIG. I grupp 9 fanns det många hundar representerade men han blev BIG3a , jättekul!!

Foto: Anneli J.

När Fingol gick bort kändes allt bara jobbigt, allt som har kunnat förkinppats med honom- vilket ju är väldigt mycket. Jag har dragit mig undan från vissa vänner jag hade som han tyckte mycket om,  för det var och är skitjobbigt när folk ska nämna hans namn i totalt fel sammanhang, tappat suget på utställningar osv. Allt för att skydda mig själv från att minnas extra mycket. Jag kan inte hjälpa det, men det gör så fruktansvärt ont fortfarande.

Han fattas mig!

Och i somras när jag försökte mig på att ställa Frasse var allt bara skit. Vi stod i Fingols tält med Fingols gamla pälsvårdssaker och jag ville bara gå hem och gräva ner mig. Hade fan ingen lust att gå ut och vara glad och sprallig i någon ring inte och bröt ihop strax innan det var vår tur. Igår var allt det där borta. Igår kändes allt som vanligt igen. Frodo lånade Fingols fina utställningskoppel som Flo har gjort och det kändes rätt. Jag tror jag börjar bli redo att börja om nu.

Det jobbiga är att det inte är accepterat att sörja någon så här ”länge”, mest för att Fingol hade fyra ben och inte två. Att han var min bästa vän spelar tydligen ingen roll för att han var en hund. Men jag råkar tycka bättre om mina djur än de flesta människor. De står mig närmare än någon av mina mänskliga vänner tex. Och det kvittar faktiskt om andra inte kan förstå det, man kan ju acceptera det ändå . Det är bara Fingol och Barras som jag någonsin känt mig som ett team med, det var vi tre mot världen och med de två klarade jag allting. Det kändes som att förlora ett stödhjul, som om jag var halt och oskyddad när Fingol somnade in. Och jag har inte vant mig ännu vid att jag aldrig mer kommer få ha min kloka, vackra och lyckliga vän vid min sida igen..

Tänk om folk bara kunde börja acceptera att det är okej att vara olika. Då hade vi kanske sluppit mobbning, rasism, korkade kommentarer osv. Varje vecka ska någon tala om för mig hur jag känner inför något eller hur jag kommer känna inför något. Tex Erik, min pappa, Fingol osv. Det är så urbota dumt, hur ska någon annan kunna veta det bara för att de själva har barn, en pappa, förlorat ett djur osv. Dom är väl inte jag?! Och vad tjänar jag på att få höra deras märkliga sianden om mina känslor- ingenting…

Du kommer alltid vara något av det bästa som hänt mig

Lite sanningar så här en söndag.

Barras har opererat bort en hudtumör på höger baktass men han mår bra . Mammas hundar har vart här i två veckor och åkt hem igen. Det var mysigt men ibland lite jobbigt då Morris inte går att lita på till hundra med varken Erik eller de andra hundarna. Det har vart lite bråk och en del tårar det sista. Och eftersom det snackas och funderas mycket kring hur det funkar med att jag o Eriks pappa inte är ihop tänkte jag ”kort” redogöra för det. Med villkoret att ingen läser in saker i meningarna som jag inte har skrivit. Jag har inte syftat på att vara elak eller baktala någon. Jag bara redogör.

Erik bor hos mig till hundra procent och har alltid gjort.
Hur det blir i framtiden vet vi inte ännu. Jag och Kristofer är båda överens om att Eriks känsla av trygghet är viktigast och om Kristofer fortsätter jobba som han gör idag så kommer Erik må bäst av att ha ett permanent hem här och vara med Kristofer när han är ledig. Därför söker jag ett jobb som helst innebär 7-16 eller liknande.

Jag sköter allt som har med Erik att göra, jag lagar hans mat, tvättar våra kläder, städar efter hans röra, tvättar och badar honom, byter hans blöjor, tar med honom ut varje dag, leker med honom, tröstar honom, lär honom, lägger honom, tar alla hans vakna nätter (som är många eftersom han fortfarande inte har fått riktig ordning på sin sömn) osv, Kristofer kommer de dagarna han är ledig från jobbet och hänger lite med oss. Är ca sex timmar i veckan. Ibland några fler och ibland några färre. Krille hittar gärna på saker så ibland åker vi till tex bjursjön, vi har vart på lek o buslandet, vi har åkt till min mormor osv.

Jag och Kristofer kommer oftast bra överens men vi misstolkar varandra till och från (som vilka människor som helst) och Krille har en förmåga att ofta tro att jag menar något elakt när jag ger tips på hur han borde (ska) göra med Erik och inte.
Sist blev det som så att han exploderade och kallade mig fula ord för att jag sa ifrån att jag inte gillar att det alltid ska användas ord som ”min älskade son och umgänge” osv när det alltid bara är på hans villkor. Denna dagen hade han möjligheten att vara ensam med Erik vilket han av förståliga skäl tackade nej till så mamma tog Erik istället. Men på kvällen hör han av sig och antyder att jag skulle ha dragit någon annanstans med Erik utan att berätta det och då skriver att han isåfall kommer dit vi är för att han ska ha umgänge med sin son dagen därpå.
Det kan bli lite larvigt det där, att vi ska dansa efter hans pipa annars så jobbar jag emot honom.
Och jag blev väldigt ledsen, jag grät i tre dagar från o till och det kändes piss och skit ärligt talat. Jag har vänt ut och in på mig själv ända sedan Erik föddes för att hjälpa Krille att hitta rätt i papparollen och sen får man höra att det är MITT fel. Jag har dock, tack vare underbara vänner, kommit över det nu och allt är som vanligt mellan mig o Krille igen.

Jag tycker det är helt galet att pappor klappas så otroligt mycket på axeln om de överhuvud taget bara träffar sina barn ibland. Då får de och alla andra, genast höra vilka fantastiska pappor de är som tar sitt ansvar och vilken TUR barnen har.
Pappor behöver nämligen inte göra något mer än att pussa på sina barn ibland för att vara bra föräldrar.

Mammor däremot. Om jag inte hade gjort annat än å klappa lite på Erik, eventuellt värmt lite fiskbullar ibland och i övrigt slängt mig på soffan o kollat på film, sovit till nio varje dag osv. Hur hade min unge mått då? Hade folk klappat mig på axeln? Nej. Men jag är ju kvinna också. Vi ÄR (oftast) mer föräldrar än många pappor. Och det är tydligen helt naturligt och inget papporna ens vet om. Och sen blir det hysteri om någon råkar nämna det högt.

Det finns givetvis familjer där det är tvärtom och där det är mer ”jämnställt” men över lag så ser det oftast ut så här. Och jag har verkligen inget emot det, jag älskar att göra allt som har med Erik att göra. Och skulle aldrig beklaga mig över att jag inte får sova osv. Jag ville bli mamma, och det blev jag. Jag älskar att vara förälder och hade gärna vart ensamstående till många fler om jag bara hade haft råd. Jag längtar efter fler barn konstant. Även de nätter jag bara sover två- tre timmar.
Det jag har svårt för är när någon annan tar åt sig ”äran” för det jag gör. Eller när andra klappar fel personer på axeln. Jag behöver inte bli uppskattad men fel personer ska fan inte bli det heller.

Och något som stör mig allra mest, det är när folk, självklart de som är äldre än mig, ska tala om för mig hur jag ska ta hand om min unge. Typ säga med barnslig röst att jag överdriver om jag inte saltar hans mat, eller tala om för mig vem som ska passa Erik och inte. Det är mycket tjat om att jag helst bara lämnar bort Erik till min mamma. Jag tycker det är självklart att barn ska ha det stabilt omkring sig. Att man bara lämnar barnen till någon man vet gör så som jag vill att det ska vara (för Eriks skull) osv.
Och om andra inte håller med, ja då får väl ni skaffa egna barn och hantera på erat vis då istället för att lägga er i MIN uppfostran.

Det handlar om för mig att se att Erik är trygg med personen ifråga. Att personen kan trösta, kan lägga honom, kan laga mat, mata honom, leka med honom, ha honom i högsta prio och inte slänga sig o se på tv osv. När Krille är här för umgänge brukar jag dra mig undan och förvsinna vid datorn för att de ska få vara ifred och ha sin chans att bonda. Och så länge jag får hoppa in och fixa bajs o kissblöjor, tröst, sömn, mat, lek osv så är det ju bäst att de är här och inte sticker iväg på egen hand- anser _jag_.

Jag är uppvuxen i en ”trasig” familj. Jag har vart olycklig så länge jag kan minnas. Jag har alltid bara känt mig älskad av mamma, farmor och mormor i princip. Och som jag sa till mamma förra helgen, varför skulle jag upprepa någon annans misstag?! Folk får gärna tycka att jag pjoskar med Erik, men jag tar iaf ansvar för honom och tänker efter FÖRE.
Han ska helst växa upp och få vara ett tryggt och lyckligt barn utan mer problem än nödvändigt i sitt liv. Min mamma är min förebild, hon är min bästa vän och en av de bästa människor som någonsin vandrat på denna jord.

Därför jagar jag ingen. Därför har Erik mest kontakt med min sida av släkten och mina vänner. För det är dom som tydligt visar hur mycket de älskar honom.
Erik fick världens finaste ettårskort på posten från Pipen där hon hade skrivit
”Om du bara visste hur många människor som blev lyckliga den dagen du kom till världen för ett år sedan”.
Jag grät när jag läste det.

Förutom att jag o Krille missförstår varandra ibland så är vi båda mån om Eriks välmående. Vi kämpar båda åt samma håll och vi vill samma sak för honom i livet. Erik har tur som har två föräldrar som älskar honom och vill hans bästa. Kristofer är ofta min bästa vän , men inte alltid. Och jag tror att han kanske känner något liknande.

Man får gärna lämna en kommentar och skriva vad man själv tycker i ämnet föräldrar. Alltid intressant

Jag o min fina fina unge!

Borde

väl uppdatera.
Men så himla lång tid ha gått så vi hoppar över massvis .

Jag är hundvakt i två veckor åt två av mammas två hundar. Shih tzun Frasse och Amrisen Morris. Morris är rätt så mycket nedklippt men Frasse har massa päls så lite har jag å göra iaf:).
Mamma var lite orolig hur det skulle gå med Morris temprament och sen alla fyra med vagnen upp och ner för trapporna osv. Men har ju gått med fyra hundar förut så känns inte så märkligt. Dessutom lyssnar alla fyra rätt bra. Är bara hundmötena som _kan_ bli tråkiga men har oftast korv liggandes i vagnen så jag är liiite mer poppis än vilken främmande hund som helst .

Igår tänkte jag ta en snabb förmiddagstur i skogen med alla pojkarna.
Gick upp mot Borgen på Tureborg och släppte allihop när vi kommit en bit och var nedanför. Fick en känsla precis när jag kopplade loss dem att de var lite väl sniffiga i backen men skakade av mig den.
Direkt efter rusade Barras upp i skogen, jag vrålade ”Neeeeeeeeej” och så va han väck och började driva. Då fick jag syn på alla färska rådjursspår i snön .

De andra kom på inkallning och jag kopplade dem genast.

Barras har aldrig vart borta speciellt länge. Längst är nog gången han försvann när jag, Fling o Barras var ute med Sara o hennes kelpie Hat-Trick, någon halvtimma?..
Så först oroade jag mig inte. Tänkte att han kommer tillbaks.
Men så tystnade drevet och fast att jag ropade så kom han inte. Och tankarna började vandra den där jobbiga vägen. ”Nu är han påkörd”….

Paniken växte och alla jag känner var antingen på jobb, var nyopererade eller inte i stan så visste inte vem jag kunde ringa att be om hjälp. Började släpa vagnen och hundarna så gott jag kunde runt i skogen och skrek för full hals efter honom, tog mig ner på vägen och gick in i skogen längre bort och skrek.
Paniken blev större. Började fråga alla jag kunde hitta om någon sett en svart tax och alla sa nej.
Messade Ingela, Flo och Malin- de två sistnämnda mest för att jag behövde lite stöd. Från skåne är det ju svårt att göra annat .
Ville helst inte efterlysa på facebook förrän jag var säker på att han inte skulle komma tillbaks, dels för att folk har en förmåga att idiotförklara en och mer komma med massa onödiga ”råd” än att faktiskt hjälpa och det var det sista jag behövde just då i paniken. Polisen kändes onödigt att ringa eftersom jag hörde Barras emellanåt och visste att ingen hittat honom. Dem hade jag ringt om vi inte hade fått in honom den dagen *hemska tanke*.
Men efter en timma efterlyste jag på fb och WOW vilken respons.

Nyopererade Anneli messade o skrev att hon o Andreas kunde ge sig ut i skogen, Meta messade o skrev att hon och killen kunde komma från Ed, Ingela kom, några av Linda Skarps vänner och bror gav sig ut i skogen, Kajsa gick ut med hunden åt Tureborgs håll, Pip efterlyste på nätet, Åsa kastade sig i bilen o tänkte komma o passa Erik och massa delade vidare efterlysningen osv!
Erik gallskrek, han var hungrig och trött på att åka vagn och första timman han skrek så bar jag honom istället och försökte underhålla honom så gott jag kunde medans ja försökte hitta min hund (som återigen drev för fulla muggar i skogen). När klockan var tolv fick jag ge upp och gå hem för att mata Erik och lämna de andra tre hundarna som var smutsiga och trötta.
Jag hade grillkorv med i vagnen som var till hundarna egentligen men de dög som muta till Erik med ibland .

Kan dock säga att det här med att bära tretton kilo gallskrikande unge, ha tre hundar i koppel och en vagn att kånka på i skogen inte är det roligaste jag har gjort, inte med gråten i halsen dessutom.

På väg tillbaks till skogen igen efter att Erik fått lite mat ringde Anneli och sa att hon hade honom :D.
Då hade han vart på jakt i fyra timmar.

Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få se honom igen. Mtp hur mycket svårigheter jag och han har klarat oss igenom under hans 9.5 år så känns det alltid som om jag har honom på övertid. Gud vilken otrolig lättnad att han kom tillbaks levande. Och ganska hel .

Han har skrapat upp och förfrusit några tumörer han har, fått svullen och blodig snopp och lite skrapsår här o där, men inget allvarligt. O så är han väldigt trött idag, glad men trött . Min älskade, fina taxjäkel .
Han fick tacksamt skjuts hem av Anneli o Andreas och såg inte alls ut att vilja lämna Annelis knä när jag o Erik väl kom traskandes (hade ju vagnen). Det är inte alla som nyopererade hade gått ut och letat efter bortsprungen skithund. Man får nog vara lite halvknäpp för det . Tack <3

Kvällen spenderades i duschen och vid trimbordet med alla tre pälshundar, Barras stensov .

Idag har en del saker ordnat upp sig för mig ekonomiskt. Känns bra att inte behöva oroa sig så extremt som jag har gjort så länge nu. Och det läkaren misstänker är magsår kanske kan få vila. Hade vart skönt att slippa den där svidande känslan i magen o allt därtill vid minsta stress.

Nu kan vi inrikta oss på att få ett jobb, som vi iof gjort hela tiden. Jag o min lilla unge .

Jag är så grymt trött på alla som frågar ”hur går det med jobb”, ”Har du sökt några jobb”, ”Har du ringt och dubbelkollat”, ”Jag vet preciiiiis hur det är” (ja för det hjälper ju mig att du haft dåligt ekonomiskt) osv. Det är jobbigt att inte kunna ventilera sig eller få prata om något som har med pengar, jobb, dagis osv utan att folk börjar predika eller lägger sig i. Eller typ flinar åt det osv. (Nej jag syftar inte på alla jag känner nu )
Om folk visste hur det var så hade de hållt tyst. Mitt magont blir inte bättre av allt tjat om pengar. Stressnivån stiger gånger 40 bara någon nämner ordet pengar eller jobb. Jag känner dessutom bara en till ensamstående mamma, och hon är nog förmodligen den enda som kan ”veta preciiiiis hur det är”, om det nu går att veta hur någon annan människa känner för något.

Så, det var mitt bittra avslut . Får ju inte gå ifrån traditionerna!

NU ska jag fira, slappna av i soffan med lite mögelost och kex med mina fyra hundar och två katter och vara tacksam!

Tack Åsa för barnpassning, för att du är en så underbar och viktig person för mig och allt annat .

GRATTIS till Emma och Christoffer som ska GIFTA SIG! Emma friade igår. Så här:

Och jag är så lycklig för deras skull. Och jag älskar det faktumet att Emma friade. Sådär ska det vara, vem som helst ska kunna ta initiativet <3.

Sist vill jag avsluta med att tacka någon som inte vill bli tackad . Tack pappa!

Trött tax sover i Åsas knä <3

Är väl dags

för en uppdatering nu igen!!

My dog har kommit och gått. Eriks feber hade gått ner och eftersom han vaknade 02:30 den morgonen så hade jag gott om tid att märka om han var pigg eller inte tyckte jag . Så när mamma ringde vid fem meddelade jag att gossen var vid gott humör och redo för sin första My Dog- utflykt.

Sagt och gjort . Vi kom såppas tidigt att han kunde få vara på golvet först så han kravlade runt i full fräs bland rasmontrar och annat innan han fick hoppa tillbaks till vagnen och vi gick o hälsade på Maggan och resten av Shih Tzu-folket.
Frasse blev oplacerad men med excellent.

I afghanernas rasmonter fanns Helena med sina tre affar, Flo med två av sina och senare även ännu en tjej med sin affe . Mycket trevlig stämning och är imponerad av att både tvåfotingar och fyrfotingar orkade fyra dagar med full fräs i rasmontern, stor applåd!
Det var riktigt roligt att stå vid sidan och lyssna på folks kommentarer när de gick förbi, många många kommentarer var negativa på roliga sätt , folk är pinsamt dåligt upplysta om rasen och det är fantastiskt att de kan få tillfälle att lära sig mer som många nu gjorde. Många var det som hade frågat om de verkligen var så korkade som det tyvärr sägs och förhoppningsvis fått det missförståndet  utrotat .
Det var några bakom mig som pratade som jag var tvungen att lägga mig i så vi pratade lite om pälsvården, att de faktiskt går att ha nedklippta osv. Jättekul .

Erik började vara ur ögonen efter några timmar och blev mer o mer trött o kinkig så det var tillslut änna skönt o åka hem .
Innan dess var jag såklart borta vid ring tjugo och snokade bland kineserna. Det kändes som att allt för många var mer inne i hur de själva såg ut snarare än hunden, jag var måttligt imponerad faktiskt. Det räcker ju inte att själv vara uppklädd till tänderna och sen springa som om det vore en stor bjässe till hund i kopplet. Fick ingen ordning på varför de helt plötsligt började gå mitt upp i allt heller.. En sak och gå hela tiden eller bara på diagonalen osv som jag känner folk som gör, men att mitt upp i allt tvärnita o börja gå såg skitkonstigt ut. Jag har MYCKET att lära insåg jag lite nervöst . Tur att vi har inoffare framför oss först och främst .

Som vanligt var det massvis med pinkande, skällande, morrande småhundar som ingen ägare brydde sig om att säga till och sen stora hundar som till viss mån också betedde sig dåligt men som iaf blev tillsagda. Var man vid ringar med större hundar var det mycket tystare o mer harmoniskt än vid tex vavvornas ring. Kan/orkar man inte uppfostra sin hund behöver man väl inte skaffa någon alls istället för att skaffa en liten. Pinsamt.

Jag tycker alla hundar ska uppfostras..  Menmen, alla tycker vi olika och det är fullt tillåtet ;).

Dagen därpå var vi hemma men mamma och Frasse var där igen. Denna dag fick Frasse CK och blev placerad tvåa i unghundsklassen . Kul! Sen blev Tibets Pride bästa uppfödargrupp! Också väldigt roligt .

I vår lilla flock går allt på som vanligt, jag och Erik är fortfarande sjuka. Febern kommer och går hos oss båda och jag hostar hela nätterna igenom så någon sömn blir det knappt. Erik hostar tack och lov mest på dagarna så han får faktiskt sova vilket han behöver för att få bli frisk. Är vi inte bra på måndag måste jag ringa läkaren, jag vill verkligen inte eftersom jag hatar läkare men nu handlar det ju faktiskt inte bara om mig, utan världens viktigaste person- Erik.

Frodo har kommit in ordentligt i flocken nu, katterna verkar ha accepterat honom som en del i familjen vilket är skönt. Han har fattat att Barras inte är ett dugg arg när han reser ragg och springer rakt emot Frodo skällandes som en tok utan bara vill leka och leker gör de:), massor! Både inne och ute.

Hans pälsvård jämfört med Fingols pälsvård är en piss i havet och tillfredsställer mig inte. Nu fick jag idag veta att jag inte får någon afghanvalp i år (det blir ingen kull) och eftersom det i dagsläget är den enda kombination jag är intresserad av så kanske det innebär att det inte blir afghan alls mer. Jag vet inte, jag behöver tänka och svälja besvikelsen som är enorm.
Iaf så vet jag att jag behöver en till pälshund i mitt liv längre fram när jag har fått jobb och livet är stabilt. Vi får se vad det blir . De raserna jag tycker om och skulle vilja ha är afghan, shih tzu, kungspudel och bedlingtonterrier. Är även intresserad av att utöka kinesbeståndet så vi får se vad som händer härnäst. Var ju även prat en gång på att jag skulle få en chihuahua av en vän om ett år ca haha, så vem vet. Jag kanske blir småhundsägare permanent . Snart sitter jag där på My Dog med massa burar övertäckta fulla med småhundar som skäller och pissar hej vilt *skratt*.

Men ett hem utan afghanhund är inget hem för mig, så är det bara .

Något roligare är att mamma har utökat sin flock idag med en till Shih Tzu! Zappa heter han (Tibets Pride’s Black Sabbath) och det ska bli jättekul att följa hans framtid! Mamma och moster kom förbi och lät mig träffa lilla stjärnan och han är klart godkänd av både mig, hundarna och Erik. Katterna tror jag inte brydde sig nog för att hälsa .

Nä dags att få in lite bilder här och sen publicera inlägget. Snart vaknar nog lilla grynet igen.

 O föräldrar, glöm inte att barnen är det finaste vi har! Sluta stressa och NJUT istället. Kan jag som är ensam kan nog ni också.
Röran där hemma går inte ifrån er men barnen växer upp.
Fundera på vad barnen ska minnas, en mamma/pappa som aldrig är nöjd eller en mamma/pappa som alltid tog sig tid, alltid försökte förstå och alltid fanns där.

Gott nytt år!

Hoppas alla hade en bra nyårsafton!
Vi åt potatisgratäng med köttfärs i vid femsnåret och sen vid halv sju, sju somnade erik o då tog jag till ostbågarna o colan . Mycket mysigt.

Barras började ju bilda en del rädslor för några år sen, då när han var som mest dålig och ingen veterinär kunde hitta felet. Första gången jag märkte något var på nyårsafton när han var sex år, jag hade jobbat och kom hem o satte mig vid datorn och fattade inte alls först varför han låg o pep vid mina fötter. Han hade ju aldrig någonsin brytt sig förut så det fanns inte mitt huvud att det skulle vara det. Men tillslut kopplade jag så jag rullade ner persiennerna och samlade han, Fingol o katterna i sängen o tog en tidig natt. Barras låg under täcket och darrade en stund tills han kopplade av helt och kunde sova tryggt genom nyårsnatten <3. Efter det har han varit påverkad varje påsk och nyår, inte mycket men tillräckligt för att det ska märkas att han inte mår bra när det smäller. Endast raketer då, gevärskott har han fortfarande såklart inte ont av.

Häromkvällen var Cissi här o kollade film med oss, då smällde det ute o jag märkte att Barras pep och stressade lite, han kopplade dock av så fort han fick lagt sig i mitt knä och sov sen gott.

Nyårsnatten reagerade han inte alls. Och då lät det så mycket och så länge att JAG hade skitit ner mig om jag var hund. Jag var lagom glad kan jag säga. För det första bli väckt och tvingas vara vaken i två timmar mitt i natten pga att folk tycker det är skitkul att bränna pengar på miljöförstöring, skrämda och skadade människor o djur- jippie!
De väckte iaf otroligt nog inte Erik, vilket var tur för dem. För då hade jag förmodligen gått ut och haft ihjäl halva stan. Så trevlig är jag när jag är trött .

Frodo som inte hunnit bo in sig här ännu tyckte det var väldigt märkligt att det var sånt krig på utsidan, han reagerade främst på ljuset som blinkade in och på de raketerna som tjuter, själva smällandet brydde han sig inte om. Först testade jag å se vad han gjorde om jag bara låg kvar o själv inte gjorde nåt. Då hoppade han ner o upp i sängen ett flertal gånger och fick ingen ro alls. Han pep inte, skakade inte så han var inte speciellt vettskrämd, förmodligen bara lite vilsen. Jag satte mig upp o lät honom lägga sig till ro i mitt knä, kramade om honom och la mig ner igen så vi hamnade sked. Då slocknade han å sov sig sen igenom resten av timman/timmarna som det höll på. Hade ingen klocka tillgänglig så kan inte säga säkert mer än att tidsuppfattningsmässigt kände att det var över en timma. Och vet att de förra året höll på konstant till klockan 2. Å sporadiskt håller de fortfarande på, fattar verkligen inte nöjet.

Kvart i fyra vaknade Erik och sa att det var morgon. Jag var jätteglad över det . Vi gick iaf upp o åt frukost sen kollade vi på Lotta på bråkmakargatan. Fy fan va jag skrattade . Har inte sett den sen jag var liten och helt glömt bort hur underbar Lotta är. Nog faktiskt bästa Astrid Lindgrenfilmen får jag säga nu när jag sett de flesta i vuxen ålder.

Jag har haft ett rätt uselt 2011, det har vart besvikelsernas år, på både familj o vänner. Mest besviken är jag på de två människorna som jag har vart väldigt nära vän med i ca tio år o som totalt har slutat prata med mig. Det gör ont när man inte får veta varför man inte duger längre. Det är konstigt det där, att allt är fantastiskt bra o som vanligt fram tills helt plötsligt utan förvarning . Det började med att båda två inte kunde komma när jag fyllde, där försvann en. O nu strax innan Eriks födelsedag försvann den andra. Hjärtat mitt är trasigt.. Det är liksom inte okej det här.

Något roligt är att jag och min pappa har fått en fungerande relation sedan jag blev förälder. Han respekterar mig på ett annat vis och lägger sig inte i så mycket utan försöker istället bara hjälpa till. Jätteroligt! Trodde aldrig det skulle ske, började ge upp där vi 25 . Tror det här är första gången vi har hållt sams ett helt år, det ni! Var hos honom på nyårsaftons dag med Erik o hundarna o käkade lunch. Gott! Innan Mari körde hem oss igen sprang mina pojkar av sig lite energi på tomten med deras taxar Ping o Bella. Kändes bra så de kunde få vara inne i lugn o ro sen .

Jag har fått en ännu bättre relation med Flo, lärt känna Sara o Isak osv, personer som jag tycker väldigt mycket om! Och fler är det, ni vet själva.

Detta året är önskan att jag får ett jobb och att vi flyttar. Det är allt jag begär.

Jag har totalt rannsakat mig själv och insett att det är det enda vi behöver för att jag ska må hundra procent bra. Jag tror att de flesta ångestattackerna kommer av pengabekymren. De få jag eventuellt skulle ha kvar kan man ju hantera om allt annat är bra

Eftersom folk tjatar om det så får jag ta o förklara det här ordentligt-
Någon pojkvän vill jag inte ha, jag vet att jag inte kan leva med en annan vuxen människa, eller ja, VILL inte snarare. Dessutom är det nog väldigt få människor som skulle stå ut med mig. Så jag ska bespara någon det lidandet . Sen får vi se, förmodligen har väl jag sån otur att jag blir kär jag med någon gång, men jag hoppas jag slipper. Har hellre en till hund eller två istället. De är trevligare och jag slipper gå och irritera mig över allt de inte gör här hemma, hundar är inte tänkta till att plocka bort efter sig själva, kanske diska någon gång eller se efter Erik. Jag blir mordlysten varje gång Krille har åkt härifrån å jag måste gå och plocka bort efter honom. Har inte tålamod med vuxna människor. O har nog aldrig någonsin känt en längtan efter att dela mitt liv med någon annan, förutom med barn då. Det är väl fel på mig förstås , men jag är iaf ärlig! Redan som ung tonåring kom jag på att jag drömde om barn men att det aldrig någonsin var med en pappa i den planen. Jag var väldigt kär i Krille en gång för fem-fyra år sen, men den där biten med att bo ihop kände jag aldrig för trots det. Min drömkille finns inte och därför klarar vi oss utan . Jag kan inte förstå den där längtan vissa verkar ha efter att  bli två, jag tycker bara det känns plågsamt att behöva ta hänsyn o kompromissa med någon annan. Sån är jag, snälla det kan ni väl acceptera. Jag har blivit bortvald av ”vänner” för att jag inte haft pojkvän, inte fått vara med för att folk bara ska ha parmiddag och sånt där fjantigt. Och då får det väl vara då. Men jag är sån här, det kan jag inte hjälpa .

Dessutom vet jag inte riktigt vad vi ska göra med vart vi ska ta vägen heller. Jag vill verkligen inte behöva gå på föräldramöten osv i min gamla skola vilket är alternativet om vi ska flytta ut till sotenäs. Så kanske att vi hittar på något annat, det här är väl året att fundera lite kanske . Vet bara att jag inte klarar av att vara i de helveteslokalerna igen med alla minnen. Lovade mig själv att jag skulle slippa det när jag slutade nian och det löftet vill jag hålla. Räcker att jag fortfarande drömmer mardrömmar om mina gamla klass”kamrater” så här långt efteråt. Sen är det ju som Sara sa en gång när jag berättade om det här för henne,- inte bestämt att jag o Erik måste stanna där tills han blir så stor o börjar högstadiet, och det är ju sant . Så egentligen är ju största problemet att det inte finns jobb där ute. Men jag brukar att ha för vana att flytta en gång om året och jag är liksom inte sugen på det mer. Egentligen vill jag flytta någonstans där planen ska vara att vi ska stanna. Även om livet såklart alltid kan ändras så vill jag att huvudplanen ska vara densamma. Och i sotenäs vill jag inte bo tills jag dör. Jag gillar ju inte ens människorna där ute så jag skulle bli knäpp.

Har pratat med Kristofer och vi är överens om att jag och Erik får flytta härifrån ”rätt långt” om vi hittar arbete någon annanstans. Då får vi lösa det med att han får komma o bo hos oss varannan helg eller så. Känns skönt att ha pratat om det och att han förstår att jag inte vill ta Eriks pappa ifrån honom, bara hitta ett jobb så vi kan överleva och ha det bra. Och kostar det en flytt längre bort än vad vi kanske tänkt så får det vara så. Vem vet, det kanske kan bli jättebra om vi nu skulle få jobb. Inga planer att försvinna alltså, bara på att jag kan utöka sökområdena.

En sån här fick Erik i ettårspresent av Johanna <3, är den inte fantastisk!

I förrgår kom en tjej o hennes dotter som jag träffat på facebook. Det var väldigt mysigt och hennes dotter är jättego! Hon kom väldigt väl överens med Erik också vilket var ännu roligare .

Barras åt upp lite av ett kycklingskrov häromdagen. En eller två dagar senare kräktes han på kvällen o jag var dum att prova o ge honom något igen och då  började han akutkräkas och bajsade diarre här inne lite överallt på natten när jag sov. Var grymt orolig och tänkte att nu har ett ben satt sig fel någonstans så det är kört. Han var riktigt slö där ett tag och tillslut var tarmarna så trötta på det så kom blod. Tja, ni kan ju tänka er min växande panik. Började planera för ännu en tur till blå stjärnan med kommande operation, ännu en gång riskera att förlora honom. Sen svalde jag paniken och tänkte igenom de senaste dagarna och kom fram till att det likaväl kan vara stress över raketerna, magsjuka osv osv. Så jag  började svälta honom och pratade med min personliga rådgivare Flo om saken och vi kom överens om att svälta honom ett dygn och sen prova försiktigt med ris o fisk. Några timmar efter började han bli sig själv igen och igår fick han behålla både ris o fisken. På kvällen provade jag med några vanliga kulor och i morse fick han frukost som vanligt och nu är magen som den ska igen. Så han har haft sitt livs första magsjuka. Stackarn.

På lördag blir det my dog och det ska bli jättekul! Ser fram emot det som attans .
Det ska hälsas på i afghanhundarnas rasmonter där Flo och Helena kommer vara.
Kolla på pälsvårdsgrejer till Frodo, åå, frossa i schampon o balsam . Det var läääängesen nu .
Och framförallt hälsa på Frasses uppfödare Maggan och heja på Frasse o mamma när de knatar runt i ringen. Sist My Dog fick Frasse CK, ska bli spännande å se hur det går i år .

Har ensamhetstränat Frodo i en vecka nu, sakta men säkert för att få honom att känna sig trygg här. Han tyckte det var lite jobbigt i början och har ju även hängt mig i hasorna dygnet runt när vi vart hemma. Så har gett honom lite möjligheter till egna uppgifter så att han lärt sig att kunna söka sig bort från mig och vara trygg i det och bara vart borta korta stunder. Gav snabbt resultat . Det ihop med att han hunnit lära känna oss under dagarna som gått förstås . Så fortsätter det så här känner jag inget dåligt samvete alls på lördag när vi åker. Kristofer är dessutom ledig och har ju egen nyckel hit så drar det ut på tiden så åker han hit och tar ut dem .

Så det enda det hänger på nu är Eriks förkylning som blossade upp idag. Är han fortfarande sjuk på lördag kan vi ju givetvis inte åka. Sjuka barn ska vara hemma o ha lugn o ro <3. Så hoppas hoppas!

Iaf, god fortsättning från mig och min familj. Vi syns i utställningsringarna i sommar om inte förr!