Borde

väl uppdatera.
Men så himla lång tid ha gått så vi hoppar över massvis .

Jag är hundvakt i två veckor åt två av mammas två hundar. Shih tzun Frasse och Amrisen Morris. Morris är rätt så mycket nedklippt men Frasse har massa päls så lite har jag å göra iaf:).
Mamma var lite orolig hur det skulle gå med Morris temprament och sen alla fyra med vagnen upp och ner för trapporna osv. Men har ju gått med fyra hundar förut så känns inte så märkligt. Dessutom lyssnar alla fyra rätt bra. Är bara hundmötena som _kan_ bli tråkiga men har oftast korv liggandes i vagnen så jag är liiite mer poppis än vilken främmande hund som helst .

Igår tänkte jag ta en snabb förmiddagstur i skogen med alla pojkarna.
Gick upp mot Borgen på Tureborg och släppte allihop när vi kommit en bit och var nedanför. Fick en känsla precis när jag kopplade loss dem att de var lite väl sniffiga i backen men skakade av mig den.
Direkt efter rusade Barras upp i skogen, jag vrålade “Neeeeeeeeej” och så va han väck och började driva. Då fick jag syn på alla färska rådjursspår i snön .

De andra kom på inkallning och jag kopplade dem genast.

Barras har aldrig vart borta speciellt länge. Längst är nog gången han försvann när jag, Fling o Barras var ute med Sara o hennes kelpie Hat-Trick, någon halvtimma?..
Så först oroade jag mig inte. Tänkte att han kommer tillbaks.
Men så tystnade drevet och fast att jag ropade så kom han inte. Och tankarna började vandra den där jobbiga vägen. “Nu är han påkörd”….

Paniken växte och alla jag känner var antingen på jobb, var nyopererade eller inte i stan så visste inte vem jag kunde ringa att be om hjälp. Började släpa vagnen och hundarna så gott jag kunde runt i skogen och skrek för full hals efter honom, tog mig ner på vägen och gick in i skogen längre bort och skrek.
Paniken blev större. Började fråga alla jag kunde hitta om någon sett en svart tax och alla sa nej.
Messade Ingela, Flo och Malin- de två sistnämnda mest för att jag behövde lite stöd. Från skåne är det ju svårt att göra annat .
Ville helst inte efterlysa på facebook förrän jag var säker på att han inte skulle komma tillbaks, dels för att folk har en förmåga att idiotförklara en och mer komma med massa onödiga “råd” än att faktiskt hjälpa och det var det sista jag behövde just då i paniken. Polisen kändes onödigt att ringa eftersom jag hörde Barras emellanåt och visste att ingen hittat honom. Dem hade jag ringt om vi inte hade fått in honom den dagen *hemska tanke*.
Men efter en timma efterlyste jag på fb och WOW vilken respons.

Nyopererade Anneli messade o skrev att hon o Andreas kunde ge sig ut i skogen, Meta messade o skrev att hon och killen kunde komma från Ed, Ingela kom, några av Linda Skarps vänner och bror gav sig ut i skogen, Kajsa gick ut med hunden åt Tureborgs håll, Pip efterlyste på nätet, Åsa kastade sig i bilen o tänkte komma o passa Erik och massa delade vidare efterlysningen osv!
Erik gallskrek, han var hungrig och trött på att åka vagn och första timman han skrek så bar jag honom istället och försökte underhålla honom så gott jag kunde medans ja försökte hitta min hund (som återigen drev för fulla muggar i skogen). När klockan var tolv fick jag ge upp och gå hem för att mata Erik och lämna de andra tre hundarna som var smutsiga och trötta.
Jag hade grillkorv med i vagnen som var till hundarna egentligen men de dög som muta till Erik med ibland .

Kan dock säga att det här med att bära tretton kilo gallskrikande unge, ha tre hundar i koppel och en vagn att kånka på i skogen inte är det roligaste jag har gjort, inte med gråten i halsen dessutom.

På väg tillbaks till skogen igen efter att Erik fått lite mat ringde Anneli och sa att hon hade honom :D.
Då hade han vart på jakt i fyra timmar.

Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få se honom igen. Mtp hur mycket svårigheter jag och han har klarat oss igenom under hans 9.5 år så känns det alltid som om jag har honom på övertid. Gud vilken otrolig lättnad att han kom tillbaks levande. Och ganska hel .

Han har skrapat upp och förfrusit några tumörer han har, fått svullen och blodig snopp och lite skrapsår här o där, men inget allvarligt. O så är han väldigt trött idag, glad men trött . Min älskade, fina taxjäkel .
Han fick tacksamt skjuts hem av Anneli o Andreas och såg inte alls ut att vilja lämna Annelis knä när jag o Erik väl kom traskandes (hade ju vagnen). Det är inte alla som nyopererade hade gått ut och letat efter bortsprungen skithund. Man får nog vara lite halvknäpp för det . Tack <3

Kvällen spenderades i duschen och vid trimbordet med alla tre pälshundar, Barras stensov .

Idag har en del saker ordnat upp sig för mig ekonomiskt. Känns bra att inte behöva oroa sig så extremt som jag har gjort så länge nu. Och det läkaren misstänker är magsår kanske kan få vila. Hade vart skönt att slippa den där svidande känslan i magen o allt därtill vid minsta stress.

Nu kan vi inrikta oss på att få ett jobb, som vi iof gjort hela tiden. Jag o min lilla unge .

Jag är så grymt trött på alla som frågar “hur går det med jobb”, “Har du sökt några jobb”, “Har du ringt och dubbelkollat”, “Jag vet preciiiiis hur det är” (ja för det hjälper ju mig att du haft dåligt ekonomiskt) osv. Det är jobbigt att inte kunna ventilera sig eller få prata om något som har med pengar, jobb, dagis osv utan att folk börjar predika eller lägger sig i. Eller typ flinar åt det osv. (Nej jag syftar inte på alla jag känner nu )
Om folk visste hur det var så hade de hållt tyst. Mitt magont blir inte bättre av allt tjat om pengar. Stressnivån stiger gånger 40 bara någon nämner ordet pengar eller jobb. Jag känner dessutom bara en till ensamstående mamma, och hon är nog förmodligen den enda som kan “veta preciiiiis hur det är”, om det nu går att veta hur någon annan människa känner för något.

Så, det var mitt bittra avslut . Får ju inte gå ifrån traditionerna!

NU ska jag fira, slappna av i soffan med lite mögelost och kex med mina fyra hundar och två katter och vara tacksam!

Tack Åsa för barnpassning, för att du är en så underbar och viktig person för mig och allt annat .

GRATTIS till Emma och Christoffer som ska GIFTA SIG! Emma friade igår. Så här:

Och jag är så lycklig för deras skull. Och jag älskar det faktumet att Emma friade. Sådär ska det vara, vem som helst ska kunna ta initiativet <3.

Sist vill jag avsluta med att tacka någon som inte vill bli tackad . Tack pappa!

Trött tax sover i Åsas knä <3

Är väl dags

för en uppdatering nu igen!!

My dog har kommit och gått. Eriks feber hade gått ner och eftersom han vaknade 02:30 den morgonen så hade jag gott om tid att märka om han var pigg eller inte tyckte jag . Så när mamma ringde vid fem meddelade jag att gossen var vid gott humör och redo för sin första My Dog- utflykt.

Sagt och gjort . Vi kom såppas tidigt att han kunde få vara på golvet först så han kravlade runt i full fräs bland rasmontrar och annat innan han fick hoppa tillbaks till vagnen och vi gick o hälsade på Maggan och resten av Shih Tzu-folket.
Frasse blev oplacerad men med excellent.

I afghanernas rasmonter fanns Helena med sina tre affar, Flo med två av sina och senare även ännu en tjej med sin affe . Mycket trevlig stämning och är imponerad av att både tvåfotingar och fyrfotingar orkade fyra dagar med full fräs i rasmontern, stor applåd!
Det var riktigt roligt att stå vid sidan och lyssna på folks kommentarer när de gick förbi, många många kommentarer var negativa på roliga sätt , folk är pinsamt dåligt upplysta om rasen och det är fantastiskt att de kan få tillfälle att lära sig mer som många nu gjorde. Många var det som hade frågat om de verkligen var så korkade som det tyvärr sägs och förhoppningsvis fått det missförståndet  utrotat .
Det var några bakom mig som pratade som jag var tvungen att lägga mig i så vi pratade lite om pälsvården, att de faktiskt går att ha nedklippta osv. Jättekul .

Erik började vara ur ögonen efter några timmar och blev mer o mer trött o kinkig så det var tillslut änna skönt o åka hem .
Innan dess var jag såklart borta vid ring tjugo och snokade bland kineserna. Det kändes som att allt för många var mer inne i hur de själva såg ut snarare än hunden, jag var måttligt imponerad faktiskt. Det räcker ju inte att själv vara uppklädd till tänderna och sen springa som om det vore en stor bjässe till hund i kopplet. Fick ingen ordning på varför de helt plötsligt började gå mitt upp i allt heller.. En sak och gå hela tiden eller bara på diagonalen osv som jag känner folk som gör, men att mitt upp i allt tvärnita o börja gå såg skitkonstigt ut. Jag har MYCKET att lära insåg jag lite nervöst . Tur att vi har inoffare framför oss först och främst .

Som vanligt var det massvis med pinkande, skällande, morrande småhundar som ingen ägare brydde sig om att säga till och sen stora hundar som till viss mån också betedde sig dåligt men som iaf blev tillsagda. Var man vid ringar med större hundar var det mycket tystare o mer harmoniskt än vid tex vavvornas ring. Kan/orkar man inte uppfostra sin hund behöver man väl inte skaffa någon alls istället för att skaffa en liten. Pinsamt.

Jag tycker alla hundar ska uppfostras..  Menmen, alla tycker vi olika och det är fullt tillåtet ;).

Dagen därpå var vi hemma men mamma och Frasse var där igen. Denna dag fick Frasse CK och blev placerad tvåa i unghundsklassen . Kul! Sen blev Tibets Pride bästa uppfödargrupp! Också väldigt roligt .

I vår lilla flock går allt på som vanligt, jag och Erik är fortfarande sjuka. Febern kommer och går hos oss båda och jag hostar hela nätterna igenom så någon sömn blir det knappt. Erik hostar tack och lov mest på dagarna så han får faktiskt sova vilket han behöver för att få bli frisk. Är vi inte bra på måndag måste jag ringa läkaren, jag vill verkligen inte eftersom jag hatar läkare men nu handlar det ju faktiskt inte bara om mig, utan världens viktigaste person- Erik.

Frodo har kommit in ordentligt i flocken nu, katterna verkar ha accepterat honom som en del i familjen vilket är skönt. Han har fattat att Barras inte är ett dugg arg när han reser ragg och springer rakt emot Frodo skällandes som en tok utan bara vill leka och leker gör de:), massor! Både inne och ute.

Hans pälsvård jämfört med Fingols pälsvård är en piss i havet och tillfredsställer mig inte. Nu fick jag idag veta att jag inte får någon afghanvalp i år (det blir ingen kull) och eftersom det i dagsläget är den enda kombination jag är intresserad av så kanske det innebär att det inte blir afghan alls mer. Jag vet inte, jag behöver tänka och svälja besvikelsen som är enorm.
Iaf så vet jag att jag behöver en till pälshund i mitt liv längre fram när jag har fått jobb och livet är stabilt. Vi får se vad det blir . De raserna jag tycker om och skulle vilja ha är afghan, shih tzu, kungspudel och bedlingtonterrier. Är även intresserad av att utöka kinesbeståndet så vi får se vad som händer härnäst. Var ju även prat en gång på att jag skulle få en chihuahua av en vän om ett år ca haha, så vem vet. Jag kanske blir småhundsägare permanent . Snart sitter jag där på My Dog med massa burar övertäckta fulla med småhundar som skäller och pissar hej vilt *skratt*.

Men ett hem utan afghanhund är inget hem för mig, så är det bara .

Något roligare är att mamma har utökat sin flock idag med en till Shih Tzu! Zappa heter han (Tibets Pride’s Black Sabbath) och det ska bli jättekul att följa hans framtid! Mamma och moster kom förbi och lät mig träffa lilla stjärnan och han är klart godkänd av både mig, hundarna och Erik. Katterna tror jag inte brydde sig nog för att hälsa .

Nä dags att få in lite bilder här och sen publicera inlägget. Snart vaknar nog lilla grynet igen.

 O föräldrar, glöm inte att barnen är det finaste vi har! Sluta stressa och NJUT istället. Kan jag som är ensam kan nog ni också.
Röran där hemma går inte ifrån er men barnen växer upp.
Fundera på vad barnen ska minnas, en mamma/pappa som aldrig är nöjd eller en mamma/pappa som alltid tog sig tid, alltid försökte förstå och alltid fanns där.

Gott nytt år!

Hoppas alla hade en bra nyårsafton!
Vi åt potatisgratäng med köttfärs i vid femsnåret och sen vid halv sju, sju somnade erik o då tog jag till ostbågarna o colan . Mycket mysigt.

Barras började ju bilda en del rädslor för några år sen, då när han var som mest dålig och ingen veterinär kunde hitta felet. Första gången jag märkte något var på nyårsafton när han var sex år, jag hade jobbat och kom hem o satte mig vid datorn och fattade inte alls först varför han låg o pep vid mina fötter. Han hade ju aldrig någonsin brytt sig förut så det fanns inte mitt huvud att det skulle vara det. Men tillslut kopplade jag så jag rullade ner persiennerna och samlade han, Fingol o katterna i sängen o tog en tidig natt. Barras låg under täcket och darrade en stund tills han kopplade av helt och kunde sova tryggt genom nyårsnatten <3. Efter det har han varit påverkad varje påsk och nyår, inte mycket men tillräckligt för att det ska märkas att han inte mår bra när det smäller. Endast raketer då, gevärskott har han fortfarande såklart inte ont av.

Häromkvällen var Cissi här o kollade film med oss, då smällde det ute o jag märkte att Barras pep och stressade lite, han kopplade dock av så fort han fick lagt sig i mitt knä och sov sen gott.

Nyårsnatten reagerade han inte alls. Och då lät det så mycket och så länge att JAG hade skitit ner mig om jag var hund. Jag var lagom glad kan jag säga. För det första bli väckt och tvingas vara vaken i två timmar mitt i natten pga att folk tycker det är skitkul att bränna pengar på miljöförstöring, skrämda och skadade människor o djur- jippie!
De väckte iaf otroligt nog inte Erik, vilket var tur för dem. För då hade jag förmodligen gått ut och haft ihjäl halva stan. Så trevlig är jag när jag är trött .

Frodo som inte hunnit bo in sig här ännu tyckte det var väldigt märkligt att det var sånt krig på utsidan, han reagerade främst på ljuset som blinkade in och på de raketerna som tjuter, själva smällandet brydde han sig inte om. Först testade jag å se vad han gjorde om jag bara låg kvar o själv inte gjorde nåt. Då hoppade han ner o upp i sängen ett flertal gånger och fick ingen ro alls. Han pep inte, skakade inte så han var inte speciellt vettskrämd, förmodligen bara lite vilsen. Jag satte mig upp o lät honom lägga sig till ro i mitt knä, kramade om honom och la mig ner igen så vi hamnade sked. Då slocknade han å sov sig sen igenom resten av timman/timmarna som det höll på. Hade ingen klocka tillgänglig så kan inte säga säkert mer än att tidsuppfattningsmässigt kände att det var över en timma. Och vet att de förra året höll på konstant till klockan 2. Å sporadiskt håller de fortfarande på, fattar verkligen inte nöjet.

Kvart i fyra vaknade Erik och sa att det var morgon. Jag var jätteglad över det . Vi gick iaf upp o åt frukost sen kollade vi på Lotta på bråkmakargatan. Fy fan va jag skrattade . Har inte sett den sen jag var liten och helt glömt bort hur underbar Lotta är. Nog faktiskt bästa Astrid Lindgrenfilmen får jag säga nu när jag sett de flesta i vuxen ålder.

Jag har haft ett rätt uselt 2011, det har vart besvikelsernas år, på både familj o vänner. Mest besviken är jag på de två människorna som jag har vart väldigt nära vän med i ca tio år o som totalt har slutat prata med mig. Det gör ont när man inte får veta varför man inte duger längre. Det är konstigt det där, att allt är fantastiskt bra o som vanligt fram tills helt plötsligt utan förvarning . Det började med att båda två inte kunde komma när jag fyllde, där försvann en. O nu strax innan Eriks födelsedag försvann den andra. Hjärtat mitt är trasigt.. Det är liksom inte okej det här.

Något roligt är att jag och min pappa har fått en fungerande relation sedan jag blev förälder. Han respekterar mig på ett annat vis och lägger sig inte i så mycket utan försöker istället bara hjälpa till. Jätteroligt! Trodde aldrig det skulle ske, började ge upp där vi 25 . Tror det här är första gången vi har hållt sams ett helt år, det ni! Var hos honom på nyårsaftons dag med Erik o hundarna o käkade lunch. Gott! Innan Mari körde hem oss igen sprang mina pojkar av sig lite energi på tomten med deras taxar Ping o Bella. Kändes bra så de kunde få vara inne i lugn o ro sen .

Jag har fått en ännu bättre relation med Flo, lärt känna Sara o Isak osv, personer som jag tycker väldigt mycket om! Och fler är det, ni vet själva.

Detta året är önskan att jag får ett jobb och att vi flyttar. Det är allt jag begär.

Jag har totalt rannsakat mig själv och insett att det är det enda vi behöver för att jag ska må hundra procent bra. Jag tror att de flesta ångestattackerna kommer av pengabekymren. De få jag eventuellt skulle ha kvar kan man ju hantera om allt annat är bra

Eftersom folk tjatar om det så får jag ta o förklara det här ordentligt-
Någon pojkvän vill jag inte ha, jag vet att jag inte kan leva med en annan vuxen människa, eller ja, VILL inte snarare. Dessutom är det nog väldigt få människor som skulle stå ut med mig. Så jag ska bespara någon det lidandet . Sen får vi se, förmodligen har väl jag sån otur att jag blir kär jag med någon gång, men jag hoppas jag slipper. Har hellre en till hund eller två istället. De är trevligare och jag slipper gå och irritera mig över allt de inte gör här hemma, hundar är inte tänkta till att plocka bort efter sig själva, kanske diska någon gång eller se efter Erik. Jag blir mordlysten varje gång Krille har åkt härifrån å jag måste gå och plocka bort efter honom. Har inte tålamod med vuxna människor. O har nog aldrig någonsin känt en längtan efter att dela mitt liv med någon annan, förutom med barn då. Det är väl fel på mig förstås , men jag är iaf ärlig! Redan som ung tonåring kom jag på att jag drömde om barn men att det aldrig någonsin var med en pappa i den planen. Jag var väldigt kär i Krille en gång för fem-fyra år sen, men den där biten med att bo ihop kände jag aldrig för trots det. Min drömkille finns inte och därför klarar vi oss utan . Jag kan inte förstå den där längtan vissa verkar ha efter att  bli två, jag tycker bara det känns plågsamt att behöva ta hänsyn o kompromissa med någon annan. Sån är jag, snälla det kan ni väl acceptera. Jag har blivit bortvald av “vänner” för att jag inte haft pojkvän, inte fått vara med för att folk bara ska ha parmiddag och sånt där fjantigt. Och då får det väl vara då. Men jag är sån här, det kan jag inte hjälpa .

Dessutom vet jag inte riktigt vad vi ska göra med vart vi ska ta vägen heller. Jag vill verkligen inte behöva gå på föräldramöten osv i min gamla skola vilket är alternativet om vi ska flytta ut till sotenäs. Så kanske att vi hittar på något annat, det här är väl året att fundera lite kanske . Vet bara att jag inte klarar av att vara i de helveteslokalerna igen med alla minnen. Lovade mig själv att jag skulle slippa det när jag slutade nian och det löftet vill jag hålla. Räcker att jag fortfarande drömmer mardrömmar om mina gamla klass”kamrater” så här långt efteråt. Sen är det ju som Sara sa en gång när jag berättade om det här för henne,- inte bestämt att jag o Erik måste stanna där tills han blir så stor o börjar högstadiet, och det är ju sant . Så egentligen är ju största problemet att det inte finns jobb där ute. Men jag brukar att ha för vana att flytta en gång om året och jag är liksom inte sugen på det mer. Egentligen vill jag flytta någonstans där planen ska vara att vi ska stanna. Även om livet såklart alltid kan ändras så vill jag att huvudplanen ska vara densamma. Och i sotenäs vill jag inte bo tills jag dör. Jag gillar ju inte ens människorna där ute så jag skulle bli knäpp.

Har pratat med Kristofer och vi är överens om att jag och Erik får flytta härifrån “rätt långt” om vi hittar arbete någon annanstans. Då får vi lösa det med att han får komma o bo hos oss varannan helg eller så. Känns skönt att ha pratat om det och att han förstår att jag inte vill ta Eriks pappa ifrån honom, bara hitta ett jobb så vi kan överleva och ha det bra. Och kostar det en flytt längre bort än vad vi kanske tänkt så får det vara så. Vem vet, det kanske kan bli jättebra om vi nu skulle få jobb. Inga planer att försvinna alltså, bara på att jag kan utöka sökområdena.

En sån här fick Erik i ettårspresent av Johanna <3, är den inte fantastisk!

I förrgår kom en tjej o hennes dotter som jag träffat på facebook. Det var väldigt mysigt och hennes dotter är jättego! Hon kom väldigt väl överens med Erik också vilket var ännu roligare .

Barras åt upp lite av ett kycklingskrov häromdagen. En eller två dagar senare kräktes han på kvällen o jag var dum att prova o ge honom något igen och då  började han akutkräkas och bajsade diarre här inne lite överallt på natten när jag sov. Var grymt orolig och tänkte att nu har ett ben satt sig fel någonstans så det är kört. Han var riktigt slö där ett tag och tillslut var tarmarna så trötta på det så kom blod. Tja, ni kan ju tänka er min växande panik. Började planera för ännu en tur till blå stjärnan med kommande operation, ännu en gång riskera att förlora honom. Sen svalde jag paniken och tänkte igenom de senaste dagarna och kom fram till att det likaväl kan vara stress över raketerna, magsjuka osv osv. Så jag  började svälta honom och pratade med min personliga rådgivare Flo om saken och vi kom överens om att svälta honom ett dygn och sen prova försiktigt med ris o fisk. Några timmar efter började han bli sig själv igen och igår fick han behålla både ris o fisken. På kvällen provade jag med några vanliga kulor och i morse fick han frukost som vanligt och nu är magen som den ska igen. Så han har haft sitt livs första magsjuka. Stackarn.

På lördag blir det my dog och det ska bli jättekul! Ser fram emot det som attans .
Det ska hälsas på i afghanhundarnas rasmonter där Flo och Helena kommer vara.
Kolla på pälsvårdsgrejer till Frodo, åå, frossa i schampon o balsam . Det var läääängesen nu .
Och framförallt hälsa på Frasses uppfödare Maggan och heja på Frasse o mamma när de knatar runt i ringen. Sist My Dog fick Frasse CK, ska bli spännande å se hur det går i år .

Har ensamhetstränat Frodo i en vecka nu, sakta men säkert för att få honom att känna sig trygg här. Han tyckte det var lite jobbigt i början och har ju även hängt mig i hasorna dygnet runt när vi vart hemma. Så har gett honom lite möjligheter till egna uppgifter så att han lärt sig att kunna söka sig bort från mig och vara trygg i det och bara vart borta korta stunder. Gav snabbt resultat . Det ihop med att han hunnit lära känna oss under dagarna som gått förstås . Så fortsätter det så här känner jag inget dåligt samvete alls på lördag när vi åker. Kristofer är dessutom ledig och har ju egen nyckel hit så drar det ut på tiden så åker han hit och tar ut dem .

Så det enda det hänger på nu är Eriks förkylning som blossade upp idag. Är han fortfarande sjuk på lördag kan vi ju givetvis inte åka. Sjuka barn ska vara hemma o ha lugn o ro <3. Så hoppas hoppas!

Iaf, god fortsättning från mig och min familj. Vi syns i utställningsringarna i sommar om inte förr!

Mycket händer

nu .

Erik har fyllt ett år! Det kom många på kalaset och det var verkligen superkul att så många ville fira lille prinsen! Erik fick jättemycket fint och vi är jättetacksamma!

Fina tårtan som mamma har bakat!

Jag, Erik och min mormor.

Erik med sin gamlemormor. ÄLSKAR bilden.

Tack för de underbara korten Ingela Blixt! 

På kvällen åkte vi till min mamma och stannade där tills julafton då Krille kom på morgonen o hämtade oss .
Mamma jobbade kväll på julafton så vi firade med syskon, barn, respektive, mamma o Lennart på lilla julafton istället. Var jättemysigt och trevligt! Lennart var dock sur o grinig över att Erik kladdade vid matbordet så jag kände att jag hellre åkte hem till mitt än att behöva stanna o vara ensam med honom på julafton. Jag gillar inte män, speciellt inte sura män . Vi hade tänkt åka till Tomas o Theresia men det gick inte ordna skjuts därifrån så uddevalla blev det. Och tur var väl det . Vi hade supermysigt jag, Erik o djuren. Både Barras o katterna var överlyckliga över att vara hemma igen och jag Erik kunde kladda med maten så mycket vi bara ville . Så underbart att vara fria o inte behöva lyssna på andras fåniga åsikter jämt.

Han somnade helt utslagen i min famn vid fem redan och jag slocknade en stund i datastolen någon timma senare , helt utmattade var vi efter en vecka borta .

 Erik har smakat smält choklad

 Erik med sin mormor. Hans pappa o farmor o resten av den sidan har kanske gjort mig besviken tusen gånger under Eriks ettåriga liv. Men mamma, hon sviker aldrig!

Det har vart mycket funderande också någon vecka eller två. Jag fick ett mail som både gjorde ont i hjärtat och värmde det på samma gång. Jag vet hur fruktansvärt hjärtslitande det är att inte kunna ha kvar sin hund, jag har själv omplacerat en gång för hundra år sen o har fortfarande inte riktigt förlåtit mig själv för det då jag i efterhand vet att han borde ha fått somna in istället, men det är en annan historia.
Att bli tillfrågad som den som är tänkt att vara nästa hem är en enorm komplimang, att veta att någon litar så på mig.
Rasen i fråga har jag velat ha i extremt många år men ju mer jag har läst och upplevt av rasen ju mer har jag backat. Jag har inte litat på att jag ska veta hur och var jag hittar en mentalt bra hund för min erfarenhet har inte varit positiv.

Förutom en gång. En viss liten dam som heter Mindy. Hon har lekt med Fingol och hennes matte var så klok och duktig. Och Mindys matte har en kennel. O jag har sagt att någon gång, då blir det en därifrån. För jag litar på Meta.
Och ja, ni har gissat rätt. Det är Metas hund som bor här nu . Frodo heter han, han är inte Metas uppfödning utan från en tysk kennel. Elva månader, vit, trygg, så vacker att klockorna stannar och supertrevlig!

Snälla Kristofer körde mig o Erik igår så jag var där och hälsade på för att bestämma mig och det kunde väl inte bli ett bättre möte. Han visade tydligt att han släpper “rädslor” extremt lätt, han går och lägger sig o sover istället för att bry sig om de andra i flocken skäller, han sket fullständigt i Erik osv. O ena gången när Meta ropade på honom så tassade han bort till mig istället. Då sa det *klick* så var det bestämt <3. Jag tittade i mun, klappade på huvudet, rakade i ansiktet, kände o klämde, lyfte honom. Och ingen negativ reaktion alls. Vilket är ett måste att det inte finns om jag ens ska våga ta in en ny individ till mitt hem. Jag har ju för det första ett barn tänka på . Hela flocken på 6 stycken kineser var helt underbara, wow va lugnt och skönt det kan vara trots så många hundar .

Det har vart jättejobbigt att komma fram till det här. Dels för att jag är arbetslös och har det oerhört knapert ekonomiskt o då tar det ju verkligen emot att ta in en till familjemedlem. Men mitt sunda förnuft (Malin i skåne;)) sa precis det jag vill känna, att det kan jag ju inte gå efter. Jag ska ju faktiskt inte vara arbetslös. Jag sliter som ett djur för att få ett jobb, det måste ju alla ha. O när jag har det, ja då är det inga problem längre. O en liten hund äter inte så mycket, han är inte dyr månadsvis i försäkring och schampoo osv håller ju länge.

Sen har det vart tufft att ta in en annan för det är ju Fingols plats. Det ska vara så, skulle vara så. Barras och Fingol. Att ta in Frodo innebär att jag måste acceptera att Fingol aldrig kommer tillbaks. Å gud så många tårar det har vart. Men det här känns så rätt o jag hoppas att allt fortsätter flyta på så här.

Han är lite blyg och osäker än så länge. Tassar gärna efter mig så fort jag går någonstans och ligger precis vid mina fötter. Men det är ju inte konstigt i ett helt nytt hem.

I övrigt är det ingenting att prata om. Alls. Han kopplar av jättefint, stressar inte, har gått med barnvagnen idag, inga problem, Barras skällde ett skall mot en annan hund, Frodo verkade inte ens märka det , Erik har slängt hundmatskålar i golvet så det har klingat ordentligt utan en reaktion, han har vart bunden vid lekplatsen när Erik gungade utan problem, han har hälsat på katterna, blivit omkörd av lastbilar, vart “i vägen” för Erik, hört smällare. Ja, ni hör. Han är en helt normal, sund elva månaders hund som jag hoppas stannar här så vi kan börja vårt liv ihop. Han omplaceras alltså inte för att han skulle ha ha några problem. Utan han har svårt med löp i dagsläget och att då bo ihop med fyra tikar kanske inte är så ultimat.

Kammade igenom honom igår kväll och det gick som en dans! Han låg helt stilla på sidan medans jag sprayade spraybalsam och kammade och hann tillochmed somna innan det var dags att vända på sig, då lyfte han bara på huvudet o kollade på mig för att sen somna om. Vilken kille! Och när han var färdig slog hjärtat ett dubbelslag, en sån snygging!

Så våran framtidsplan är en prövotid först (såklart) och sen utställning, lite rallylydnad, lydnad och eventuellt agility som aktiviter. Men först o främst en älskad familjemedlem. Det kommer alltid först!

Tusen, miljoner tack Meta för det här förtroendet! Jag förstår hur jobbigt det här måste vara, jag vet att han är det du önskar hos en hund <3.

Jaha.

Lite tid över så varför inte skriva några rader.

Erik drar numera sig upp i stående alldeles själv, han föredrar fortfarande att dra sig fram i sittandes ställning eller att åla framför krypandet men ibland är det precis som han tänker “jaja då” och så kryper han en bit för att sen fortsätta med att dra sig fram i sittande ställning , ombyte förnöjer . Jag hade väntat mig att det skulle bli ett sjå att hålla reda på ungen när han började krypa och resa sig men icke. Så han spar sig nog tills han börjar gå istället . Märks redan nu att han gärna klättrar så han kommer nog definitivt vara högt o lågt. Men det är så det ska vara . Hade jag velat ha lugn o ro och hundra procent ordning i hemmet hade jag inte skaffat barn.

Häromdagen när jag skulle blanda ihop till en lussebullsdeg så bar jag med honom ut i köket, han förflyttade sig ut till tvrummet istället och satt där så snällt och lekte med sin saker i nån halvtimma tills jag var klar. Himla duktigt mtp hur klängig han gärna är annars nuförtiden.

Vi hade Selma här häromdagen som hjälpte oss att baka pepparkakor, eftersom Erik inte är så gammal ännu fick han mest titta på och leka med de olika formarna medans Selma fick hjälpa till att trycka ut figurer och sånt. Jätteduktiga är de små kusinerna . Nästa år kan ju både Selma och Erik baka och förmodligen även Alva . Ska bli mysigt!
Efter baket ville Selma att vi skulle gå ut så jag krängde på henne Eriks stövlar o regnkläder som han ska ha på dagis sen , himla bra när kusinerna nästan är lika stora! Vi gick bort till lekplatsen och gungade och åkte rutschkana i regnet o blåsten och sen gick vi hem. Erik blev väldigt upprörd över att han inte fick gunga så länge som han ville och grät hela vägen hem medans Selma inte ville gå mer utan bli buren för att kunna hjälpa till att köra vagnen, sagt o gjort. Selma har blivit tung . Haha. Hem kom vi iaf. Frågade Selma om faster skämmer bort Selma och hon skrattade fram ett ja .
Erik somnade när jag drog vagnen uppför trapporna så jag o Selma fick lite eget mys innan Tomas kom och hämtade henne. Det var en härlig dag! Saknar henne och Alva väldigt mycket nu när de inte bor i stan längre o man kan träffa dem lika ofta . Hoppas att jag o Alva ändå lär känna varandra som jag o Selma har gjort trots att vi inte bor i samma stad <3.

Selma älskar katterna, speciellt Sture .

Igår var det Eriks första Lucia . Det firades med ettårsvaccination. Snälla Åsa kom in och följde med oss. Jag har ju svårt att hantera nålar som vi vet. Barnet vägde 13 kilo, var 84 centimeter lång och hade 51.4 cm i huvudmått . Sprutorna klarade han galant, var väl ledsen i tio, tjugo sekunder eller något. Sen käkade han clemtentin, tog på sig brallorna och så gick vi hem . Gav honom alvedon när han skulle lägga sig för natten för säkerhets skull och han har vart utan feber. Härligt!
Åsa hade med sig ettårspresent och Erik älskade sin bil! Han fick även en ettårspresent från Canada igår på posten . Har under några år pratat med en kvinna där som har en black and tan korthårstax som heter Hemmingway (hunden heter det alltså ). Hon ville gärna skicka present till Erik mailade hon o skrev för ett tag sen och igår anlände den som sagt . Hon har ju vart med på facebook sen Selma föddes så skickade en present även till henne . Himla snällt!!!!!
Det är en lokal säljare i Canada som tillverkar dem för hand av strumpor.

 Tillverkaren- Andrea Bryce, har lagt upp alla sina apor på sin facebooksida och den här apan har hon döpt till Eric . Skitkul verkligen! Selmas apa kommer upp på bild här för den nyfikne när Selma har fått sin, hon kommer på söndag så får inkassera den då. Hennes är feminin med rosett i “håret” . Vill ni spana in facebooksidan till dessa så är länken Här
, hon har gjort många färgglada som är riktigt häftiga . Thanks again Sherry!!! Erik loves it.

På söndag är det födelsedagskalas för världens finaste lilla Erik och det är jättemånga som kommer vilket är SÅ KUL! Det kommer bli lite trångt här inne men det får vi leva med . Kalaset börjar som sagt halvt två men man behöver självklart inte dyka upp prick om det inte passar . Linda S jobbar tex o kommer inte förrän vid tre osv. Vi är här å tårtan lär räcka .
Efter kalaset kommer vi packa ner djur och hem och flytta till mamma o Lennart över jul. De ska bla bort några dagar så jag ska ta hand om djuren och så. Sen när nyår är över kommer våran favoritafghangrabb och delar hem med oss, vi får se hur länge. Så blir det dagisinskolning, förhoppningsvis jobbstart och så börjar livet igen. Ser faktiskt fram emot 2012. Jag tror att det kan bli ett givande år. Jag hoppas det blir året då allt klarnar <3. Vi önskar oss ett jobb, dagisplats och ny bostadsort.

tjaaa, varför inte

blogga medans man har lust (och tid).

Barnet sover och hunden sover. Det är skitväder ute, blåser och ösregnar. I förrgår blixtrade och åskade det. Vilken novembermånad det blev! Trots vädret skulle jag i princip ge min högra hand för att ha en afghan o susa runt med där ute just nu. Tid för pälsen hade jag ju haft ikväll när barnet sover. Meeen icke. Så här sitter jag brutalt uttråkad.

Erik lärde sig krypa om det var för en eller två veckor sen, vet att jag nämnde det då iaf. Men det var inte riktigt hans kopp te så att säga. Han skrek o grät och var inte alls nöjd. Jag vet att barn blir bekväma osv och att det tar tid, jag är inte efter , men det kändes verkligen inte som om han gillade det alls. Och efter att han visat så fint att han kunde krypa så slutade han. Istället har han hittat på en annan stil. Det tar mycket längre tid för honom än när han kröp men han grinar inte iaf och huvudsaken är ju att han är nöjd med sitt sätt så får han krypa igen när han har lust med det helt enkelt .
Han har ena benet kvar i sittställning under sig och andra benet i krypställning alternativt nästan rakt så han tar stöd med foten och så hjälper han till med händerna. Och på det viset förflyttar han sig hela tiden. Lägger jag honom på mage så sätter han sig upp för att inta sin position . Envisa lilla barn.

Vi tränar mycket vid min säng att hålla i där och gå längs sidan, han kan. Men han tycker det är så roligt att leva farligt och vet så väl att jag tar emot att han gör precis som med sittningen, han slänger sig medvetet bakåt och asgarvar när man minst anar det. Han är VILD mitt lilla barn , så kommer få superlimma fast både djur och grejer när han börjar gå .

Han gör likadant när han går och håller i mina händer, försöker slita sig för att slänga sig, blir förbannad för att jag håller fast och storskriker istället . (Å jag bara älskar hans humör, blir spännande för personalen på dagis för de lär inte “uppskatta” hans raseriutbrott som jag haha!!!) Men jag kan ju liksom inte låta honom ramla o slå sig, däremot brukar jag följa med honom ner mot backen så han fattar att man hamnar raklång på backen. Men han behöver nog “mogna” lite mer innan det fastnar. Än blir han bara ännu mer arg då och slänger sig ännu mer. Den där ArgErik är väääldigt bestämd. Men det är bra, det ska man vara. Ju mer han vet vad han vill desto lättare för honom när han blir äldre.

 Första gången under saxen
Han och jag leker mycket med hans klossar som ska placeras i hål som är formade som klossarna. Han kan själv placera cirkeln och fyrkanten om jag bara håller klosskuben med rätt hål upp. De andra klossarna plockar han upp och ger till mig så lägger jag dem i hålet och säger “tryck” så trycker han ner dem. Mycket rolig lek och det är så jäkla skoj och se hur mycket han utvecklas och hur fort det går. Lite skrämmande också. Man känner själv hur seperationsångesten värker i bröstet ibland .

På tal om seperationsångest så är han mitt upp i sin fas där jag helst ska finnas nääära hela tiden. Vissa saker har dock blivit bättre och gått över redan. Han kan numera vara ensam i ett rum igen utan att skrika efter mig, det händer väldigt sällan att han får panik om jag går o hämtar något eller så som det var för ett tag sen. Men han är väldigt klängig istället, han klättrar ingenting mot möbler för att resa sig upp för han klättrar ju på mig istället. Konstant. Vill helst sitta i mitt knä o kramas dygnet runt känns det som <3. Och det är väldigt väldigt mysigt på sitt sätt. För det var inte längesen han helst av allt bara ville ner om jag hade honom i famnen så jag passar på att njuta medans jag kan. För snart är perioden över igen.

Hamnade på en blogg idag om en tjej vars dotter gick bort endast tio veckor gammal. Jag trodde hjärtat skulle brista av medlidande och tårarna sprutade. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle säga eller tänka det här, men hur enormt mycket jag än sörjer och längtar efter Fingol så jag tror att jag ska självdö ibland så var det min hund jag förlorade och tack o lov inte mitt barn. Jag förlorade min hund, min bästa vän. Och det är defintivt illa nog. Men Erik lever <3. Jag har iaf den allra största anledningen till att finnas till kvar.
 Fotograf- Cecilia Kaye

Det var ett tag jag inte bloggade på länge. Bla kom 20 oktober och gick. 11 årsdagen för min farmors bortgång. 11 år och senast igår kom jag på mig själv att jag tänkte att jag skulle ringa henne o fråga en sak.
Saknaden är obeskrivlig, sorgen över att hon aldrig fick träffa Erik, eller ens se mig bli vuxen är stor. Men det är en annan sorg så här långt efter. En sorg som blivit bearbetad att leva med, den ligger inte och pickar på hela hela tiden. Jag är bara väldigt tacksam över att jag hade henne när jag växte upp. Dit kunde jag fly från alla elaka jävla människor i skolan på rasterna, eller lektionerna om jag verkligen inte orkade mer. Hon ställde aldrig några jobbiga frågor eller massa krav. Hon förstod och hon älskade mig för den jag var. Det var så skönt att känna sig 100 procent välkommen någonstans ALLTID och ingenting jag sa va någonsin dumt eller konstigt. Mer trygg än där har jag aldrig känt mig.

Idag är det Första Advent.  Eriks första!! Vi har öppnat första luckan i adventskalendern som hänger bakom Erik på bilden och såklart haft ett ljus tänt under frukosten. Mysigt .
Mamma var här häromdagen och hjälpte oss bla att julpynta. Världens bästa mamma är hon!

Jag och pojkarna tog julkort häromdagen, jag tänker inte visa vilka tre jag valde. Det gör jag efter att de är skickade och har kommit fram. Men jag kan visa några som jag inte valde . Barras är så fantastiskt snäll och tålmodig. Sitter där med juldräkt o tomteluva var jag än ber honom att sitta/eller ligga, har barnet klängandes på sig, barnet som drar i luvan, mig som tjatar på barnet att låta bli , barnet som placerar ut julgranskulor på hela honom, äter papperkaka osv osv. Underbara hund! Tid tog det kan jag minst sagt tala om .

Förra julen låg han i princip still när man tog på honom juldressen, man placerade honom där han skulle vara *klick* tog ett kort o sen va det klart! Enkelt.
Men det är fan så mycket roligare nu <3

 Ha en riktigt fin första advent!

Dags igen då!

Tiden springer på!

Snart fyller Herrn 1 år och man undrar ju vart tiden har tagit vägen .

Ett helt fantastiskt första år har vi haft iallafall, jag, Erik och djuren även om det inte kändes som om vi skulle få det i slutet på graviditeten när Fingol helt plötsligt skulle somna in, Erik aldrig fixerade sig eller ens låg med huvudet neråt och sjukhuset vägrade ge mig något svar på vad som skulle hända om han aldrig la sig rätt.

Många av mina vänner med barn verkar komma ihåg sin förlossning och smärta väldigt tydligt, tom hört en jämnföra smärtan i sina förlossningar. Jag har förträngt den där veckan på näl, smärtan minns jag typ inte alls.

Jag minns sista vändningsförsöket, och jag minns när läkaren gissade på att “det stora barnet”  skulle väga 4260 när den kom ut och berättade för oss att vi väntade en pojke! Och jag minns att jag ringde Theresia och berättade att vi äntligen visste vad det var nu .
Jag minns svagt när de först provade att sätta igång förlossningen med gel, men det är ett så suddigt minne att hade jag inte vetat bättre hade det lika väl kunnat vara en dålig dröm.
Jag minns att jag skrattade så jag grinade när de första värkarna kom och sen gick vattnet där på första kvällen mitt upp i ett skratt.
Sen minns jag inget förrän nästa dag när läkaren säger att “idag blir det bebis” och hur besviken jag blev när jag insåg att hon hade haft fel.
Väldigt svagt minns jag att de fick göra om igångsättningsförsöket flera gånger eftersom så fort maskinen gav mig max medicin för att värkarbetet skulle flyta på så vägrade värkarna ge med sig och var 8-9 minuter långa,gick neråt pyttelite i ca 30sekunder för att sen gå till full styrka igen. Men jag minns inte hur det kändes.
Jag minns väldigt väldigt svagt hur jag ligger o grinar av smärta och att världens gulligaste sköterska- Marie, står och försöker hjälpa mig när jag kämpar upp mot gåbocken för att vagga ännu mer.
Sen är det svart ända tills sköterskan morgonen därpå säger till läkaren att jag inte öppnat mig något alls sen de började igångsättningen och läkaren säger “okej då får det blir akut kejsarsnitt”, “Du ska bli mamma idag, på ett eller annat sätt för nu måste barnet ut.” O jag minns tårarna av lättnad.
Sen ligger jag där och skakar av bricanyl, äntligen fri från den där värken som jag haft i flera dygn o vägrat släppa taget om mig, de sätter ryggmärgsbedövningen, den jobbiga narkosläkaren tjatar på mig konstant o gör så att jag nästan missar känslan av att få bli mamma!
Jag blev snuvad på min efterlängtade förlossning, inte tänker jag prata bort mitt alternativ .
Och så blev jag alldeles lätt och så såg jag något blått och skrynkligt och ARGT reflekteras uppe i lampan.
Sen var han där och min första kommentar var “Vad arg han ser ut”.
Älskade fina, bästa Erik <3.

Det är de sakerna jag har valt att komma ihåg, därför byter jag alltid kanal om det är förlossningar på tvn osv, för jag vill INTE minnas mer. Och jag tycker inte om när folk ska försöka tala om för mig att alla förlossningar är olika osv osv, det vet jag väl. Och just därför känner jag att det inte ger mig något att klamra mig fast vid minnet av smärta och hopplöshet utan försöker minnas det som något fint istället.
Har jag turen att få fler barn så får jag ta itu med den graviditeten och den förlossningen då och hoppas att det barnet fixeras eller åtminståne inte snurrar runt dagligen efter vecka 40, för om det ligger fel har jag blivit lovad (o tänker slåss för) ett planerat kejsarsnitt och har man gjort två kejsarsnitt får man inte föda vaginalt sen.
Och jag vill verkligen få uppleva en vaginal förlossning. Men aldrig mer en igångsättning. Jag förstår inte ens varför de envisas med att sätta igång personer som inte har börjat öppna sig när det brukar sluta som min gjorde. Helt idiotiskt enligt mig. Eftersom Erik inte ens fixerades efter vattenavgången fanns det inget från insidan som hjälpte till att öppna upp heller och de tror att det var mycket det som gjorde att ingenting hände från torsdagen till lördagen då han äntligen fick komma ut.

Grattis, där fick ni helt plötsligt en halv förlossningsberättelse helt oplanerat .

 Kollar man noga på bilden ser man att det nedanför min hand buktar upp lite. Det är Eriks huvud . Han låg alltid med huvudet där. <3
Förbannad,nykläckt Erik. Som hade tänkt stanna inne i min mage för alltid .

Första bilresan,på väg hem!

Äntligen på plats!!!

Kärlek

Erik tre veckor

1 månad och skrattar åt sängmobilen Han skulle egentligen sova och det var natt men vi hade såå roligt- inte kan man gå o lägga sig då. När man är nykär i sin bebis och allt <3.

Att vara mamma är iallafall det bästa som finns och jag längtar som en galning efter fler barn, hade väldigt gärna vart höggravid nu och väntat på nästa men det är ju lite svårt när man är singel . Tur att man bara är 27 och har några år kvar att avla på ;P. Nästa yngling som anländer i huset blir mao våran hett efterlängtade afghanvalp som om allt går som det ska anländer i mitten på nästa år, ungefääär. Vi har väntat på den i så många år nu att det känns helt sjukt att den kanske snart är här. Det är för jäkligt bara att Fingol inte är kvar för att få uppleva det.

Vi ska förmodligen få afghanbesök några veckor från och med mellandagarna. Jag är tacksam och RÖRD över att någon litar så på mig och låter sitt hjärta bo hos oss ett tag. Det ska bli helt underbart mysigt! Här ska mysas och skämmas bort .

Jag väntar på besked på dagisplats åt Erik och går det som det ska så blir det inskolning i början av januari. Jag har än så länge tagit mammaledigt till 23 jan så vi kan ha en lång och lugn inskolning om det behövs. Jag går dock på lägsta nivå i ersättning från och med 13november så det är allt annat än rikt hemma hos oss för tillfället. Så jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få ett jobb snart. Det hade vart den bästa starten på nya året som vi kan få!

Egentligen vill jag hitta ett hus att hyra ute i sotenäs på landet till mig, Erik och djuren men får jag ett jobb här i stan så stannar vi givetvis här. Jag är ung än och fri att flytta en annan gång, när jobb finns på orten redan innan tex.
Så hjälp till att hålla tummarna nu!

Oj vad långt det blev idag . Borde vara helt slut som vart på badhuset tidigare idag och sovit dåligt inatt då Erik har vart ledsen. Men icke, frågan är snarare vad vi ska hitta på i eftermiddag! Haha.

Hoppas ni mår bra allihop!

Så var det dags!

För liten att bli stor .

Jag har känt mig lite smått oduglig det sista då Erik verkligen inte har sovit bra om nätterna, många nätter har det känts som om jag har stått vid hans säng hela natten för att få honom nöjd. Han har vägrat gå med på att inte äta välling och har tappat nappen tusen gånger på en natt, vaknat och inte hittat den själv och då såklart gråtit. Han har drömt mycket mardrömmar osv. Nätterna har inte vart speciellt roliga för oss på ganska länge med andra ord. Personligen har jag inte speciellt ont av det, min kropp tycks klara sig alldeles utmärkt “utan” sömn och jag har inte känt mig speciellt trött eller utsliten alls de senaste tio månaderna , och det kan jag  ju vara glad för! Dock just då på natten när man blir väckt och han bara är missnöjd och ingenting jag gör är bra, då känns det för jäkligt vissa nätter. Man vill ju att det bästa man har i livet ska vara nöjd! Han har fått ta igen det på dagen istället såklart men jag har verkligen undrat hur vi ska oss ur vår onda spiral.

Men iaf, så slog det mig tillslut att det kanske är JAG som stör honom. Så jag la mig på soffan en kväll och “tadaaaa”, ungen sov hela natten och länge dessutom! Ända till sju! Tre nätter i rad somnade han alldeles på egen hand igen, tryggt och fint, sög i sig sista vällingskvätten någon timma senare o sen sov hela natten!

Så Cissi hjälpte mig en kväll att bära ut min säng i tvrummet och sen dess går nätterna mycket bättre. Han äter inte på nätterna längre, har hänt några gånger förstås men det är mer regel än undantag att han inte gör det nu och han vaknar inte lika ofta utan kanske bara två, tre gånger max. Sover längre gör han också . Superbra!

Smakprov på hur Litens rum ser ut nu:

Inte nog med att han sparkat ut sin mamma från sovrummet så har han även lärt sig krypa . Ena dagen började han genom grodstilen åla sig fram och dagen därpå kröp han . Han är dock inte överförtjust i sin nya talang. Det är bökigt på parketten för benen vill ju lätt glida åt sidan och då blir han förbannad och vrålar över det. På trasmattan kommer han fram bra men det tycks vara obekvämt för händer och knän, dessutom rullar den gärna ihop sig under magen och så blir han arg för det haha . Men jag bryr mig inte så mycket, jag är van vid hans agressionsutbrott och låter han hållas och får han bara skrika ut sin frustration så brukar han försöka igen efter en stund. I sängen kryper han helt obehindrat iaf haha så det är typ det enda han vill göra när det är dags att sova. Snart nog kryper han jämt.

Han faller nästan aldrig när han sitter längre, det är bara när han blir arg och slänger sig bakåt som han slår sig och det kan jag inte göra så mycket åt. Balansen har han och humöret kan inte jag hjälpa, han får skaffa sig sitt egna tålamod . Märkligt att han har så kort stubin med en så from mamma *flinar oskyldigt*.

Det ska bli kul att följa hans utveckling nu när han har verktygen för att snart kunna ta sig fram obehindrat. Han har ju länge kunnat och velat dra sig upp mot tex sängen men vart för lång och bara kommit upp på knäna o på golvet har han ju inte kunnat ta sig i rätt position själv. Så snart är han högt och lågt därhemma, men inte riktigt än så avvaktar med ommöblering av Fingols urna och annat värdefullt en liten stund till . Gåstolen är bortplockad nu sen några dagar tillbaks iaf, nu är det ju faktiskt dags för honom att spendera all tid på golvet för att få till finliret tycker jag.

Jag är inte en sån där hysterisk mamma som oroar mig så fort barnet inte följer normen inom utveckling enligt böckerna, jag läser inte ens om utveckling eftersom jag inte bryr mig. Jag är väldigt trygg i min roll som mamma. Det har vart ett himla tjatande på folk som faktiskt med tröstande röst talat om för mig att han snart kommer börja krypa/gå ska jag se. Som om jag legat vaken på natten o oroat mig. Herre, märks att folk inte känner mig ;). Som jag o Sara pratade om häromdagen så får man vara tacksam för det lugnet man får snart är det över haha! Dock längtar jag mer efter det än fruktar det .
Däremot faschineras jag enormt av hur olika barn utvecklas så jag frågar ju väldigt mycket om andras barn vilket kanske misstolkas som oro- vad vet jag. Tröttsamt är det iaf när den femtioelfte människan ska börja övertyga mig om något jag inte ens tänkt på . För då får jag ju istället tvärtom känslan av att de anser att Erik är fel på vilket får mig väääldigt irriterad. Hehe… Enda gången hittills som jag har varit orolig över Erik var på Näl när han var nyfödd och sköterskan hade räknat fel på hans viktnedgång och kom inrusande och tryckte en vällingflaska i truten på honom o gastade om att han svalt. Men det tror jag vilken normal förälder som helst hade blivit. Men i sverige får man ju aldrig fråga något om man redan “vet” eller redan har en egen åsikt tydligen.

Min älskade tax  håller sig i form och väger ca 9. 2 nuförtiden. Han är frisk och kry och på lika gott humör som alltid. Vi är hos mamma över helgen så han sysselsätter sig genom att ligga framför kaminen och mysa. När han inte gör det blir han biten i öronen av Herr Shih Tzu, allt är som vanligt mao.

Ikväll blir det hummerskiva här med mina två bröder o deras familjer, blir nog mysigt! Imorgon ska jag o Maja på Melissa Horn, det ser jag jättemycket fram emot!!!

Ta hand om er

Igår hade

vi finbesök av Lisa hela dagen, vi gick till Emaus i fina vädret och hälsade på fina djuren och fikade. Min trötta goa son blev jätterädd för grisen , märks i sådana situationer hur han blir äldre och utvecklas för han har tidigare aldrig ens reagerat på grisen, inte ens när den vart lös. Men nu när den var  boxen var den riktigt otäck. Både gångerna vi tittade på honom och sista gången sov grisen. Det är då det blir svårt att vara förälder tycker jag, att veta hur man ska hantera honom för att inte riskera att göra något sämre, men man vill ju inte skämta bort det och ignorera hans känslor heller.
Så jag gjorde lite både och , kramade honom och pratade lugnt med honom och förklarade att grisen inte är farlig och sen gick jag vidare och visade getterna o hönsen. Lille gossen <3. Så nästa gång blir det gris-socialisering . Hehe!

Lisa var så snäll så hon gick bort till Tempo o hämtade ut biljetterna till Melissa Horn åt mig, var sista dagen igår o hämta ut dom och barnet var vaket men låg i sängen osv. Hon har så snällt erbjudit sig att följa med trots att hon ogillar Melissa men det kändes inte så bra för mig o tvinga henne till det så jag frågade Maja igår om hon ville köpa Lisas biljett och det ville hon gärna . Så den 20 november ska jag o Maja på Melissa här i uddevalla. Och i december planerar jag att åka till gbg och gå på lisebergs julmarknad med Erik o Lisa, då får vi något mys vi med <3.

Det var en skön dag att ha fullt upp på, det var skönt att slippa känna och tänka.

Idag tog vi oss dock upp till skogslyckan och tornet där Fingol somnade in. Det var och är en av mina favoritplatser men även fast att det var vår favvoplats o där allt slutade så finns inte Fingol där. Han är i skogen hos mamma- susandes. Han är i klipporna i kungshamn- helt totalt tokig av lycka och han är i skåne hos Flo. Men inte där.
Vi tänkte på honom iaf, och mös i solen och sen gick vi hem för att äta lunch.
Tyvärr är min mobilkamera alldeles repad på linsen så bilderna blir pissdåliga :( å min riktiga kamera lämnade jag hemma..

 

Vi har även vart på 10månaderskontroll hos bvc idag! Nu har vikten planat ut sig, han har tom gått ner 30gram . Jag har vetat att det skulle komma nu eftersom han är så aktiv så blev inte förvånad. Bvctanten såg däremot väldigt lycklig ut så hon har nog bekymrat sig mer över Eriks enorma tillväxt än jag gjort . Så 2cm hade han växt, 30gram ner och inget runt huvudet denna gången. Äntligen är det stopp på växtspurten . Detta ger en summa på 12330 gram, 81 centimeter och 50 i huvudmått, jag tyckte dock att det stod 50.3 och hon brukar vara jättenoga med kommana men men .

Det var även läkarkontroll idag och den manliga läkaren är verkligen suverän med Erik, leker och skojar . Han frågade om Erik drar sig upp med stöd än och när jag sa att han inte gör det sa både han o sköterskan att det var lite väntat mtp Eriks längd, han är lite för lång för sitt eget bästa och att han just nu har längden emot sig i sin utveckling . Men ingenting att klaga på hade de utan de var så nöjda så med lilla hjärtat! Nästa gång vi ska dit är på Lucia och då ska han få spruta .
Efteråt gick vi till Åhléns och köpte oss ett marsvin . De har billiga marsvin på åhléns, allergivänliga också . Erik blev jätteglad!

I helgen blir det spännande, då vi imorgon  ska vi åka till vänersborg och övernatta hos Maja för att på lördagen åka och träffa hennes fina häst Nogge för första gången . Nogge som hon för övrigt har köpt av Sara . Har sett fram emot att få träffa honom som jag hört så mycket om nu i några år (är det va?) . Är egentligen livrädd för hästar men det vet ju inte han …

Tack till alla gulliga som hört av sig och tänkt på mig och Fingol nu i dagarna, ni är guld värda allihop!
(precis som sist så är Fingolbilderna klickbara)

Fingol

idag för ett år sen fick vi får sista hela dag ihop. Vi hade ungefär samma väder då som idag.
Jag minns hur vi gick ut på egen promenad, bara du och jag. Du fick springa runt och toka dig precis som du ville, vi pussades massor och käkade godis.
Det kom en människa med borzoi och släppte fram den lös till oss utan att fråga mig först. Jag kallade in dig då och du gjorde mig superstolt när du kom utan att blinka istället för att hälsa på valpen.

Jag minns inte ens hur jag klarade av att somna den natten.

Men jag minns att du fick säga hejdå till Ina innan vi gick <3. Och du fick springa lös på din favoritplats. Jag höll allt inom mig, försökte busa med dig, tog kort på dig och njöt av dig. Gav dig all positiv energi jag kunde förmå mig till, gjorde dig en sista tjänst och försökte få dig att somna en sista gång i lugn och ro. Du kunde inte fått ett bättre avslut än du fick under de förutsättningarna vi fick. Men gudarna ska veta att jag önskar att saker hade vart annorlunda, att du också var här med oss.

Jag har inte dåligt samvete för jag vet att jag tog rätt beslut. Jag vet att du inte hade orkat mer här och jag vet att du fick somna in med hedern i behåll. Ingen annan har nånsin känt dig som gjorde och ingen annan än jag kan avgöra det. Men jag vet att det finns många som anser att jag valde rätt och lika många som anser tvärtom. Men det spelar ingen roll, du finns inte här mer och jag vill bara att ditt minne ska vara ljust.

Jag blev frågad idag om jag sörjer dig så djupt för att jag på ett sätt tog bort en frisk hund, men så är det inte. Jag sörjer dig så otroligt djupt för att du var min bästa vän, min luft- på många sätt mitt allt.

Det kommer komma en dag när allt det här inte gör så här ont, men jag är inte där än.

Tack för att du kom och vände upp och ner på min, Barras och katternas värld och skänkte oss ljus och glädje.

Jag glömmer dig aldrig.

Summerstorm’s Deal Or No Deal 20060415-20101012